huset. Vad tror du han sedan tog sig till? Jo, han gick och väntade otåligt på aftontidningarna, för att få se en annons om, att hans skatt blivit funnen. Hans ögon lyste, när han fick syn på annonsen. Han kände sig överlycklig. Varför skulle han egentligen vara rädd att råka i någon fälla? Enligt hans åsikt skulle ingen kunna sätta den omständigheten, att han förlorat en ring, i samband med det mord, som blivit begånget. Han beslöt sig för att ge sig hit — han skall vara här inom en timme, tro mig.»
»Och vad skall då ske?» frågade jag.
»Å, du kan ju låta mig ta hand om honom. Har du något vapen?»
»Ja, min gamla revolver och ett par patroner.
»Gör ren revolvern och ladda den! Karlen är förmodligen utom sig av ängslan och dolt raseri, och fast jag tänker knipa honom helt oförvarandes, är det ändå bäst vara beredd på det värsta.»
Jag gick in i min sängkammare och gjorde, som Holmes bett mig. När jag med revolvern i hand kom in i vardagsrummet, var bordet avdukat, och Holmes i färd med sitt favoritgöra — att gnida på sin fiol.
»Intrigen blir allt mer och mer invecklad», sade han.
»Jag har just nu haft svar på det telegram, jag skickade till Amerika. Min åsikt om saken är den rätta.»
»Och vilken är din åsikt?» frågade jag ivrigt.
»Min fiol behöver nya strängar», svarade han. »Stoppa revolvern i din ficka. När karlen kommer, så tala med honom som med en vanlig besökande. Lämna resten åt mig. Men skräm honom inte genom att stirra på honom.»
»Klockan är 8 nu», sade jag och såg på mitt ur.
»Ja, han är här troligen om ett par minuter Öppna litet på dörren — så, det är nog! Sätt nu nyckeln på innersidan! Tack ska' du ha! Se här du en lustig gammal bok, som jag i går fann i en antikvitetshandel — De jure inter Gentes — utgiven på latin i Liége, i Nederländerna — år 1642. Karl den förstes huvud satt ännu kvar på hans axlar, när den här lilla brunryggade tingesten lämnade trycket.»
»Hos vem är den tryckt?»
»Hos Philippe de Croy, vem han nu kan ha varit. På titelbladet står med mycket urblekt bläck skrivet »Exlibris Guliolmi Whyte». Jag undrar, vem Wilhelm Whyte var. En beskäftig gammal lagkarl, antagligen; hans namnteckning ser så juridiskt petig och ordentlig ut. Här ha vi nu den vi vänta på, tror jag.»
Under det han talade, hördes en häftig ringning på dörrklockan. Sherlock Holmes steg tyst upp och och drog sin stol en smula längre fram mot dörren. Vi hörde en tjänsteflickas steg i förstugan och det skarpa ljudet av dörrklinkan, när hon öppnade.
»Bor doktor Watson här?» frågade en klar, något sträv röst.
Svaret uppfattade vi ej, men dörren stängdes till, och snart snart kom någon gående uppför trappan. Stegen voro osäkra och släpande. Min vän såg helt förbluffad ut, under det han lyssnade till dem.
Någon kom långsamt fram mot vår dörr, och snart hördes en sakta knackning på densamma.
»Stig in!» ropade jag.
