tätt intill sig hört en röst, som bad henne ej ängslas och lovade henne hjälp. I samma ögonblick grep en kraftig, solbränd hand hennes häst i tygeln, och banande sig väg genom den från alla sidor påträngande hjorden, bragte hennes räddare henne snart i säkerhet bakom stadens råmärken.
»Jag hoppas, att ni ej är skadad», sade han vördnadsfullt. Hon såg upp i den unge mannens mörka, stolta ansikte och skrattade skälmskt.
»Jag är alldeles förfärligt rädd, sade hon naivt; »vem kunde väl ha trott, att Poncho skulle skrämma sig av ett par kor?»
»Tacka Gud, att ni lyckades hålla er kvar i sadeln», sade den unge mannen allvarligt.
Han var en högrest, välväxt karl med stolt, obändigt utseende; han red en ovanligt stor skymmel, var klädd i grova jaktkläder och hade en bössa kastad över axeln.
»Jag antar, att ni är John Ferriers dotter», anmärkte han. »Jag såg er rida ut från hans farm. När ni kommer hem, kan ni fråga honom, om han minns familjen Jefferson Hope i St. Louis. Om han är den Ferrier, jag menar, så var han en gång i tiden mycket god vän med min far.»
»Vore det inte bäst, att ni själv kom och frågade det?» svarade flickan blygt.
»Jo, ni har rätt det ska' jag göra.» Den unge mannen tycktes förtjust över förslaget, ty det glänste till i hans mörka ögon. »Vi ha nu i två hela månader uppehållit oss i bergsbygden och äro just inte i visittoalett; han får nöja sig med oss, sådana som vi äro.»
»Min far har mycket att tacka er för, och det har jag också», sade flickan. »Far håller så förfärligt mycket av mig. Om de här djuren trampat ihjäl mig, skulle han aldrig kunnat övervinna sin sorg».
»Inte jag heller», inföll hastigt hennes räddare.
»Ni! Jag begriper inte, varför ni skulle bry, er om det. Ni är ju ej ens en av våra vänner».
Den unge jägarens ansikte fick vid dessa ord ett så dystert uttryck, att Lucy Ferrier ej kunde låta bli att skratta.
»Å», sade hon, »så menade jag inte; ni är naturligtvis vår vän nu. Ni måste snart komma och hälsa på oss. Men jag får skynda mig att uträtta mitt ärende, eljest mister far sitt förtroende för mig. Far väl!»
»Far väl !» svarade han, i det han avtog sin stora bredskyggiga hatt och vördnadsfullt böjde sig över hennes lilla hand. Hon svängde om sin mustang, gav honom ett lätt rapp med ridpiskan och försvann i ett moln av damm.
Unge Jefferson Hope red vidare med sina kamrater, tyst och dyster till sinnes. De hade kommit från bergen i Nevada, där de letat efter silver, och ämnade nu i Salt Lake City söka skaffa pengar för att bearbeta några malmådror, som de lyckats finna. Han hade varit lika ivrig som någon av kamraterna för denna affär, ända tills den nyss timade händelsen givit hans tankar en annan riktning. Åsynen av den vackra unga flickan, glad och fri som Sierrans västanfläktar, hade kommit en hittills oanad känsla att uppstå i hans vilda, otämda själ. När Lucy försvunnit för hans blickar, insåg han, att en avgörande vändpunkt inträtt i hans liv och att varken silvergruvor eller andra
