spekulationer kunde bli av sådant intresse för honom, som denna nya, allt uppslukande känsla. Den kärlek som sprungit upp i hans hjärta, var ej en gosses plötsligt uppflammande, lätt glömda nyck — det var en stark, viljekraftig mans okuvliga passion. Han hade varit van att lyckas i allt, vad han företagit sig. Han lovade sig själv med en dyr ed, att han ej heller nu skulle misslyckas, så framt strävan och ihärdighet kunde skaffa honom framgång.
Han gjorde samma kväll ett besök hos John Ferrier och blev snart en ofta och gärna sedd gäst i det gamla, trevliga blockhuset. John Ferrier, som under de sista tolv åren varit så gott som innestängd i dalen och upptagen av sitt arbete, hade varken haft tid eller tillfälle att lära känna vad som tilldragit sig i den yttre världen. Jefferson Hope var i stånd att tala om detta för honom, och han berättade på ett sätt, som intresserade såväl Lucy som hennes far. Den unge mannen hade varit en av de första banbrytarne i Californien, och han kunde förtälja mången sällsam historia om rikedomar, som blivit hastigt förvärvade. och lika hastigt förlorade under dessa vilda, men lyckliga tider. Han hade också varit scout, pälsjägare, guldgrävare och boskapsuppfödare. Varhälst tillfälle till vågsamma äventyr erbjudit sig, där hade Jefferson Hope varit med. Snart blev han stor favorit hos den gamle farmaren, som ej nog kunde berömma hans goda egenskaper. I dylika förtroliga stunder satt Lucy alldeles tyst, men hennes rodnande kinder och glada, strålande blick visade tydligt nog, att hennes hjärta ej längre tillhörde henne själv. Hennes hedersman till far märkte kanske ej dessa symptomer, men de undgingo ej den man, som vunnit hennes kärlek.
En sommarkväll kom den unge mannen galopperande längs vägen och stannade vid grinden till det stora blockhusets trädgård. Lucy stod i dörren och gick honom till mötes. Han kastade tyglarne över grindstolpen och gick gångstigen uppför.
»Jag miste ge mig av, Lucy.» sade han, i det han fattade hennes hand och kärleksfullt såg in i hennes ögon. »Jag ber ej, att du skall följa med mig nu, men lova att vara redo, när jag kommer tillbaka igen.»
»Och när blir det?» frågade hon, leende och rodnande.
»Om ett par månader på sin höjd. Då kommer jag och hämtar dig, älskling. Det finns ingen, som står oss emellan.»
»Och far?» frågade hon.
»Han har givit sitt samtycke, förutsatt, att vi få den här gruvaffären ordentligt i gång. Jag har ingen orsak att frukta motsatsen.»
»Ja, om du och far ha ordnat saken, har jag väl ingenting att säga», viskade flickan med huvudet vilande mot den unge mannens breda bröst.
»Gud vara tack!» sade han ömt, i det han kysste henne. »Då är det avgjort. Ju längre jag dröjer, ju svårare blir det att ge sig av. Kamraterna vänta på mig därnere vid ravinen. Farväl, älskade, farväl! Inom två månader är jag här igen.»
Han lösgjorde sig varsamt från hennes armar, under det han talade, svingade sig upp på sin häst och red i sporrsträck därifrån utan att ens en enda gång se sig om; kanske var han rädd, att hans
