som kraftig vedergällning. Offren för en ihållande förföljelse hade nu i sin ordning blivit förföljare, och förföljare av det mest fruktansvärda slag. Varken Inkvisitionsdomstolen i Sevilla, tyskarnas heliga Vehmgericht eller Italiens hemliga sällskap ha någonsin varit i stånd att sätta i rörelse ett sådant maskineri som det, vilket kastat sin dystra skugga över staten Utah i det fria Amerika. Osynlig och hemlighetsfull var den, denna fruktade organisation, och just därigenom dubbelt fruktansvärd. Den tycktes vara både allvetande och allsmäktig, och likväl varken sågs eller hördes den. Den man, som ej obetingat underkastade sig kyrkans lära, försvann; ingen fick någonsin reda på, vart han begivit sig eller vad det blivit av honom. I hans hem sutto hans hustru och hans barn och väntade på honom; men ingen far hade någonsin kommit tillbaka för att förtälja för sina barn, hur han blivit behandlad av sina för alla okända domare. Ett i hastigheten uttalat ord eller en obetänksam handling följdes av tillintetgörelse, och likväl visste ingen arten eller sammansättningen av den hemlighetsfulla makt, som så hårt straffade även den ringaste förseelse. Intet under att människorna levde, i ett tillstånd av fruktan och bävan, och att de till och med djupt inne i vildmarken ej vågade ge luft åt de tvivel, som fyllde deras betryckta hjärtan.
I början lät denna okända, förfärliga makt sina straffdomar endast drabba sådana motsträviga, som sedan de en gång antagit mormonismen, önskade övergiva eller ändra denna lära. Snart gick den dock längre. Förrådet av unga kvinnor hotade att taga slut, och månggifte utan en kvinnlig befolkning att hämta hustrur ifrån var ju en omöjlighet. Sällsamma rykten uppstodo och spredo sig med blixtens hastighet — rykten om mördade invandrare och plundrade lägerställen i trakter, där indianer aldrig satt sin fot. Nya, okända kvinnor visade sig i de Äldstes harem — kvinnor, som gräto och tynade bort och som på sina ansikten buro spår av att ha varit vittnen till hemska ogärningar. Vandrare, som försenat sig bland bergen, talade om, att de mött hela skaror av beväpnade, maskerade män, som tyst och försiktigt smugit sig förbi dem i mörkret. Dessa rykten och dessa berättelser blevo allt bestämdare och vunno gång på gång bekräftelse, tills de slutligen förenades till ett gemensamt namn. Till den dag som i dag är ljuder namnet »Daniternas skara» eller »Hämndens änglar» dystert och olycksbådande för ensligt boende nybyggare.
Noggrannare kännedom om den organisation, vars verksamhet framvisade så förskräckliga resultat, snarare ökade än minskade den fasa, som fyllde allas hjärtan. Ingen visste, vem som tillhörde detta grymma sällskap. Namnen på deltagarna i de vålds- och blodsdåd, som begingos under religionens täckmantel, höllos strängt hemliga. Själva den vän, åt vilken man anförtrodde sina tvivel rörande profeten och hans mission, kunde vara en av dem, som nattetid med eld och svärd utkrävde fruktansvärd hämnd på den oförsiktige. Följaktligen trodde ingen människa den andra, och ingen talade någonsin om det, som kanske låg honom mest på hjärtat.
En vacker morgon skulle John Ferrier just begiva sig ut till sina vetefält, då han hörde
