trädgårdsgrinden öppnas och såg en fetlagd, ljushårig, medelålders man närma sig. Ferrier kände sig helt beklämd och ängslig till mods, ty den besökande var ingen annan än den store Brigham Young själv. Full av dystra aningar — ty han visste, att besöket ej bådade något gott — gick den gamle farmaren mormonernas mäktige hövding till mötes. Denne mottog med märkbar köld hans hälsning och följde honom tyst in i det lilla vardagsrummet.
»Broder Ferrier», började Young, i det han slog sig ner på en stol och fäste en forskande blick på farmaren, »de rättrogne ha visat sig vara edra sanna vänner. Vi räddade er från att i öknen försmäkta av hunger och törst, vi delade vår föda med er, vi förde er i säkerhet till det utlovade landet, gåvo er en rikligt tilltagen del av jorden och tilläto er att under vårt hägn förvärva rikedom. Är detta ej sannt?»
»Jo, det är det», svarade Ferrier.
»Till gengäld för all vår godhet fordrade vi blott ett; detta enda var, att ni skulle omfatta den rätta tron och följa dess bud och befallningar. Detta lovade ni göra och detta — så framt ryktet talar sannt — har ni underlåtit.»
»Och på vad sätt har jag underlåtit det?» frågade Ferrier häftigt. »Har jag ej skänkt nog till den gemensamma fonden? Har jag ej nog ofta bevistat den allmänna gudstjänsten i templet? Har jag ej —»
»Var äro edra hustrur?» frågade Young och såg sig omkring. »Kalla hit dem, att jag må hälsa på dem!»
Sannt är, att jag förblivit ogift», svarade Ferrier; men kvinnor funnos endast i otillräcklig mängd, och många voro de, som hade större och mer grundade anspråk på dem än jag. Jag var ej ensam — jag hade min dotter.»
»Det är just om denna er dotter jag ville tala», sade mormonprofeten. »Hon har vuxit upp och blivit fager — man kallar henne Utahs ros — och hon har funnit nåd inför många, som tillhöra de högsta i landet.»
John Ferriers själ fylldes av dystra aningar.
»Det sägs», fortsatte Young, »fast jag ej vill tro, att ryktet talar sannt — det sägs, att hon blivit lovad åt en hedning. Detta måste ju vara löst prat. Hur lyder trettonde paragrafen i den helige Joseph Smiths lagbok? 'Låt varje ungmö, som tillhör den rätta tron, gifta sig med en av de utvalda; om hon tager en hedning till äkta, begår hon en grov synd'. Så står det skrivet, och det är ju omöjligt att ni, som bekänner den heliga läran, skulle vilja tillåta er dotter att bryta mot dess bud.»
John Ferrier svarade ej, men han lekte nervöst ned sin ridpiska. »Denna sak skall bli den punkt, i vilken er tro skall prövas — så har det Heliga Fyrmannarådet beslutat. Men flickan är ung, och vi vilja ej binda henne vid en gråhårsman, ej heller vilja vi fråntaga henne all rätt att själv välja. Vi som utgöra församlingens Äldsta, ha många kvigor[1], men våra barn få ej heller gå ensamma genom livet. Stangerson har en son, Drebber har också en; såväl den förre som den senare skulle med glädje välkomna er dotter i sitt hus. Låt henne välja mellan de bägge unge männen; båda två äro rika och tillhöra den sanna tron. Vad säger ni om mitt förslag?»
- ↑ Heber C. Kemball ger i en av sina predikningar sina hundra hustrur detta »smeknamn».
