Hoppa till innehållet

Sida:En studie i rött 1918.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ferrier satt en stund tyst med dystert rynkade ögonbryn.

»Giv oss tid», sade han slutligen. »Min dotter är mycket ung — hon är ej giftasvuxen än.»

»Hon skall få en månads betänketid», sade Young och steg upp. »Efter den tiden måste hon avgiva sitt svar.»

Profeten hade hunnit fram till dörren, då han med vredgad min och gnistrande ögon vände sig till Ferrier.

»Det vore er bättre, John Ferrier», sade han med dundrande stämma, »om både edra egna och er dotters ben blektes i Sierra Blancos öken, än att ni skulle djärvas sätta er svaga vilja mot det heliga Fyrmannarådets bud!»

Med en hotande rörelse av sin knutna hand vände han sig om och gick. Ferrier stod kvar och lyssnade till hans tunga fotsteg på den med kiselstenar betäckta gångstigen.

Den gamle farmaren satt med armbågen stödd mot knäet och funderade på, huru han skulle kunna bringa det förhatliga ämnet å bane med sin dotter, när en mjuk liten hand lades på hans och han såg Lucy stå framför sig. Ett ögonkast på hennes bleka, förskrämda ansikte sade honom, att hon hört allt, som tilldragit sig.

»Jag kunde ej hjälpa det», sade hon som svar på hans frågande blick. »Hans röst hördes över hela huset. O, far, far, vad skola vi väl taga oss till?»

»Var inte ängslig — lugna dig!» sade han, drog henne intill sig och förde smekande sin grova hand över hennes ljusa lockar.

»Vi ska' nog ställa om de' på ett eller annat sätt. Du tycker väl inte mindre om den där pojken än förut?»

En snyftning och en tryckning av den lilla handen var hennes enda svar.

»Nej — naturligtvis inte. Jag skulle heller inte ha tyckt om, ifall du gjort det. Han ä' en duktig pojke, och han är kristen, och de' ä' inte folket här, för allt, va' di ber och predikar. I morgon ä de' några, som ger sej i väg te' Nevada, och ja 'ska' nog få skickat bud te' honom, så att han får veta, hur vi har de' ställt för oss. Känner ja' pojken rätt, så ä' han tebaks här me' sådan fart, att inte telegrafen kan hinna opp honom en gång.»

Lucy log genom tårarne åt sin fars profetia.

»När han kommer, ska' han nog kunna ge oss råd. Men det är för dig, far, som jag är rädd. Man hör sådana hemska historier om dem, som motsatt sig profetens vilja — man vet aldrig, vart de ta vägen.»

»Men vi ha ingenting gjort mot hans vilja än»„ svarade henne fadern. »De' ä' tids nog att reva segel, när stormen bryter ut. Vi ha en hel månad på oss — när den drar mot sitt slut, ä' de' nog bäst för oss att skudda Utahs stoft av våra fötter.»

»Lämna Utah?»

»Ja, de' ä' ungefär så ja 'menar.»

»Och farmen?»

»Vi ska' skaffa oss så mycket pengar på den som möjligt — resten får gå. För att säga