Sida:En studie i rött 1918.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sanningen, Lucy, så ä' detta inte första gången ja' tänkt på att göra det. Ja' tycker inte om att stå under någons kommando så, som människorna här göra under sin fördömda profet. Ja' ä' för gammal att lära. Om han kommer och snokar kring farmen min, så kan de' hända, att han rusar rakt mittemot en svärm hagel, som ä' på väg i motsatt ritning.»

»Men de tillåta oss kanske inte att resa vår väg», inföll Lucy.

»Vänta du, tills Jefferson kommer, så ska' vi snart ha affären i ordning. Men nu får du inte gå och vara orolig, vännen min, och du får inte skaffa dej röda, svullna ögon, för då vet ja' inte va' han gör ve' mej, när han kommer. De' finns ingenting att vara rädd för — de' ä' inte farligt John Terrier yttrade dessa ord med mycket lugn och tillförsikt, men Lucy märkte dock, att han om kvällen stängde och reglade dörrarne omsorgsfullare än vanligt, och att han rengjorde och laddade den rostiga gamla bössan, som brukade hänga på väggen i hans sovrum.


IV.
FLYKTEN.

Morgonen efter den dag, då John Ferrier haft sitt samtal med mormonprofeten, gick han in till Salt Lake City, och sedan han fått reda på den man, han sökte, och som var på väg till Nevada-Bergen, anförtrodde han honom sitt budskap till Jefferson Hope. I sitt brev till den unge mannen omtalade han den fara, för vilken han och hans dotter voro utsatta, och bad honom genast komma tillbaka. Sedan han avsänt detta bud, kände han sig lugnare och vände gladare till sinnes hemåt.

Då han nalkades sin farm, blev han förvånad över att se två hästar bundna på var sin sida om grinden. Än mer förvånad blev han, när han kom in och fann två unga män sittande i vardagsrummet. Den ene, som hade ett blekt, långlagt ansikte, satt bekvämt tillbakalutad i gungstolen med fötterna sträckta uppåt kakelugnen. Den andre, en liten tjockhalsad yngling med grova, uppspända anletsdrag, stod vid fönstret med händerna i byxfickorna och visslade en bekant psalmmelodi. Bägge två nickade vårdslöst åt Ferrier, när han steg in, och den, som satt i gungstolen, öppnade konversationen.