»Ni känner oss kanske inte», började han. »Han därborta är son till församlingsföreståndare Drebber, och jag är Joseph Stangerson, som reste med er i öknen, när Herren sträckte ut sin hand och förde er in i det rätta fårahuset.»
»Såsom Han i sinom tid skall göra med alla människor och folk», inföll den andre i snörvlande. salvelsefull ton. »Han maler långsamt, men otroligt fint.»
John Ferrier bugade sig hövligt, men kallt; han hade gissat, vilka de besökande voro.
»Vi ha kommit», återtog Stangerson, »på inrådan av våra fäder, för att anhålla om er dotters hand åt vilkendera av oss båda, som ni och hon anse bäst passande. Men som jag ej har mer än fyra hustrur och broder Drebber redan har sju, tycks det mig, som hade jag största rättigheten få henne.»
»Nej, visst inte, broder Stangerson, utbrast Drebber. »Frågan är ej, hur många hustrur vi redan ha, utan hur många vi kunde underhålla. Min far har nu överlåtit sina fabriker åt mig, och jag är således rikare än du.»
»Ja, men jag har bättre framtidsutsikter, sade Stangerson ivrigt. »När Herren behagar hemkalla min far, ärver jag både hans garveri och läderfabrik. Dessutom är jag äldre än du och innehar högre befattning inom kyrkan.»
»Flickan får själv avgöra saken», svarade unge Drebber och myste belåtet åt sin bild i spegeln. »Vi får väl se, vem hon väljer.»
Under det denna dialog pågick, hade John Ferrier ursinnig stått i dörröppningen och endast med möda kunnat avhålla sig ifrån att låta de två ogenerade ungherrarna smaka ridpiskan.
»Hör på!» sade han till slut, i det han gick fram till dem, »när min dotter skickar efter er, kan ni komma — till dess vill jag inte se edra ansikten igen.»
De två mormonerna stirrade med högsta förvåning på honom. I deras ögon var denna tävlan dem emellan den största ära, de kunde bevisa såväl far som dotter.
»Det finns två vägar, som leda ut ur det här rummet», utbrast Ferrier; »där är dörren — där är fönstret. Vilken väg väljer ni?»
Hans brunhylta ansikte såg så skräckinjagande ut, och hans grova nävar lyftes så hotande, att de bägge friarne ögonblickligen skyndade mot dörren. Den gamle farmaren följde efter dem.
»Låt mig veta, när ni kommit överens om, vilken det ska' bli!» sade han sarkastiskt.
»Ni ska' få plikta för det här!» skrek Stangerson, blek av raseri. »Ni har trotsat Profeten och Fyrmannarådet. Ni ska' komma att ångra er, så länge ni lever.»
»Herrans hand skall komma att tungt vila över er», sade unge Drebber. »Han skall stå upp och slå er.»
»Då ska' jag börja drabbningen!» utbrast Ferrier, utom sig av vrede. Han skulle troligen, ha rusat uppför trappan efter sin bössa, om ej Lucy gripit honom i armen och hållit honom tillbaka. Innan han hunnit frigöra sig från hennes grepp, sade ljudet av snabbt bortilande hästhovar honom, att de, som han velat näpsa, voro utom räckhåll.
