»De förbannade uslingarna!» utbrast han och torkade svetten ur pannan; »jag vill hellre se dig i graven, mitt barn, än som hustru till en av de båda.»
»Det vill jag också, far», svarade Lucy med eftertryck. »Men Jefferson skall snart vara här.»
»Ja, det kan väl ej dröja så länge, innan han kommer. Ju förr det sker, desto bättre; vi veta ju inte, vad de härnäst kunna hitta på.»
Det var också på tiden, att någon, som var i stånd att råda och hjälpa, kom till den gamle farmarens och hans fosterdotters undsättning. I koioniens hela historia fanns ej exempel på en dylik uppstudsighet, ett dylikt förbiseende av de Äldstas bud och befallning. Och om obetydliga förseelser voro belagda med ytterst stränga straff, vad skulle då ej bli denne ärkerebells öde? Ferrier visste, att varken hans rikedom eller det anseende han åtnjöt, kunde skydda honom. Mången man, lika rik och ansedd som han själv, hade spårlöst försvunnit, och hans gods hade blivit skänkta till kyrkan. Den gamle farmaren var en modig man, men han bävade, när han tänkte på den hemska, hemlighetsfulla makt, för vars vrede han utsatte sig. Vilken känd fara som hälst kunde han utan att darra gå till mötes, men ovissheten, som eggade fantasien, var oerhört nervslitande. Emellertid dolde han sin ängslan för s:n dotter och låtsades ej fästa minsta vikt vid det skedda, men med kärlekens skarpa blick märkte Lucy mer än väl, att han ej var så lugn som vanligt.
Han anade, att Yong snart skulle skicka honom bud eller personligen komma och förebrå honom för hans uppförande, och han misstog sig ej, fast de budskap, som nådde honom, voro helt olika dem, han väntat. När han morgonen efter de två unga männens besök skulle stiga upp, fann han till sin överraskning ett litet stycke vitt papper fästat på sängtäcket. På papperslappen stod med stora, ojämna bokstäver skrivet:
»Tjugonio dagar har ni att bättra er på; sedan —»
Tankstrecket var mer skräckinjagande än en verklig hotelse kunde ha varit. John Ferrier brydde förgäves sin hjärna med att söka utfundera, hur papperet kommit in i hans rum; tjänstefolket bodde i en sidobyggnad, och han själv hade kvällen förut stängt alla fönster och reglat alla dörrar i blockhuset. Han kramade ihop papperslappen och sade ingenting till sin dotter, men händelsen gjorde ett ovanligt obehagligt intryck på honom. De tjugonio dagarne voro tydligen återstoden av den månad som Yong skänkt honom till betänketid. Vilken man, hur modig och stark han än var, kunde väl stå emot en fiende, beväpnad med sådan hemlighetsfull makt? Den hand, som fäst papperet på täcket, hade likaväl kunnat sticka en kniv i hans hjärta, och varken han själv eller någon annan skulle ha fått veta, vem som gjort det.
Han blev än mer uppskakad morgonen därpå. De hade just slagit sig ner vid frukostbordet, när Lucy med ett litet utrop av förvåning pekade uppåt. Mitt i taket stod, tydligen skrivet med en kolad käpp, talet 28. Lucy förstod ej siffrornas betydelse, och fadern upplyste henne ej heller därom. Men han satt hela natten uppe och höll vakt. Han såg och hörde ingenting, och likväl fanns om morgonen talet 27 med stora bokstäver skrivet på yttersidan av förstugudörren.
