Sålunda följde dag på dag, och varje morgon fann han, att hans okända fiender höllo noggrann räkning, och att de på någon vitt omkring synlig plats påminnt honom om hur många dar, som återstodo av den månads frist, som blivit honom förunnad. Emellanåt syntes de olycksbådande talen på väggarne, emellanåt på golven; ibland stodo de på små plakat, som fastsatts på trädgårdsgrinden eller på staketet. Trots all sin vaksamhet, lyckades John Ferrier aldrig upptäcka, varifrån dessa dagliga varningar kommo. En nästan vidskeplig fasa bemäktigade sig honom vid deras åsyn. Han magrade märkbart; han blev orolig och nervös; hans ögon hade ett jagat djurs förskrämda uttryck. Han ägde blott ett enda hopp kvar i livet — den unge jägarens ankomst.
Tjugo hade gått ner till femton, och femton tio, och ännu hade ingenting hörts från Jefferson Hope. Ett efter ett gingo talen nedåt, och intet bud, intet tecken kom från honom. När hälst en ryttare sprängde fram på vägen eller en körsven hojtade åt sina dragare, ilade den gamle farmaren till grinden, i hopp, att hjälpen slutligen närmade sig. När han likväl såg, att fem blivit fyra och fyra tre, utan att någonting avhörts, förlorade han alldeles modet och övergav all tanke på hjälp. Ensam och utan nödig kännedom om de berg, som omgåvo kolonien, insåg han, att han var maktlös. De vanliga stora landsvägarne voro strängt bevakade och ingen slapp fram på dem utan att vara försedd med en order från Stora Rådet. Vart han än vände sig, såg han ingen utväg att undkomma den olycka, som hotade honom. Och likväl vacklade den gamle mannen ej en enda gång i sitt beslut att hellre sätta livet till än samtycka till det, som han ansåg för en vanära för sin dotter.
Sent en kväll satt han ensam, försänkt i grubbel över sina olyckor och förgäves sökande efter en utväg till räddning. Samma morgon hade han sett talet 2 skrivet på ena gaveln, och nästa dag skulle vara nådefristens sista. Vad skulle väl sedan hända? Alla hemska bilder och föreställningar foro genom hans uppjagade fantasi. Och hans dotter? Vad skulle bli av henne, sedan han måst lämna henne? Fanns det intet sätt, på vilket man kunde lösgöra sig ur det osynliga nät, som allt tätare och tätare drogs kring de båda olyckliga? Hans huvud sjönk ner mot bordet, och han grät bittert vid tanken på sin vanmakt.
Men tyst! Vad var det? Han tyckte sig förnimma ett sakta skrapande ljud, lågt, men ganska tydligt. Ferrier smög sig ut i förstugan och lyssnade med återhållen andedräkt. Under några minuter hörde han ingenting — så upprepades samma skrapande ljud — någon knackade tydligen med stor försiktighet på dörren. Var det månne en mördare, som kom för att nattetid utföra den hemliga domstolens barbariska befallningar? Eller var det en av de utskickade, som skulle påminna om, att den sista nådedagen snart skulle vara inne? John Ferrier kände, att ögonblicklig död vore vida att föredraga framför den pinande ovisshet, som skakade hans nerver och fyllde hans själ med bävan. Han drog hastigt rigeln från dörren och slog upp denna på vid gavel. Utomkring huset var allt lugnt och tyst. Det var natt; himlen var fullsatt med gnistrande, tindrande stjärnor. Den lilla trädgården låg väl omgärdad och tillstängd, men varken där eller
