på landsvägen kunde en mänsklig varelse upptäckas. Med en suck av lättnad såg sig Ferrier omkring åt alla sidor; så föll hans blick ner på marken vid hans fötter, och till sin outsägliga förvåning varseblev han en man, som låg tätt intill dörrtröskeln utsträckt med ansiktet mot marken och med ben och armar vitt utspärrade. Han blev så skrämd av den oväntade synen, att han måste ta stöd mot väggen och lägga handen mot strupen för att kväva det rop, som hotade att undslippa honom. Hans första tanke var, att den vid hans fötter liggande gestalten var någon sårad eller döende människa; men plötsligt såg han den okände med en orms snabbhet och ljudlöshet slingra sig in i förstugan. Väl inkommen, reste han sig hastigt, och den gamle mannen såg framför sig Jefferson Hopes stolta, beslutsamma anletsdrag.
»Store Gud!» stammade John Ferrier. »Så ni skrämde mig! Varför i himlens namn kommer ni hit på det här sättet?»
»Giv mig mat», sade den andre hest. »På fyrtioåtta timmar har jag ej haft tid att smaka en enda bit.» Han kastade sig över det kalla köttet och brödet, som utgjorde återstoden av den gamle farmarens kvällsvard och slukade med största glupskhet allt, som fanns kvar därav.
»Är Lucy vid gott mod?» frågade han, sedan han tillfredsställt sin hunger.
»Ja, hon känner ej till den fara, som hotar oss», svarade Ferrier.
»Det är bra. Huset är bevakat på alla sidor. Det var därför jag måste krypa fram till er tröskel. De äro förbannat vakna och kvicka av sig, men inte kvicka nog för att få tag i en Washoe-jägare.»
John Ferrier kände sig som en annan människa nu, när han fått en bundsförvant. Han grep den unge mannens hårda hand och skakade den kraftigt
»Ni är en karlakarl», sade han; »det finns inte många, som hade kommit hit för att dela våra faror och våra bekymmer.»
»Där har ni nog slagit huvudet på spiken, kamrat», medgav den unge jägaren. »Men trots all den aktning jag hyser för er, skulle jag, om ni varit ensam, nog betänkt mig två gånger, innan jag stuckit näsan in i det här getingboet. Det är för Lucys skull, jag vågat mig hit, och förrän något ont skett henne, antar jag, att det finns en medlem av familjen Hope mindre i Utah.»
»Vad skola vi nu ta oss till?»
»I morgon är er sista dag, och så framt ni ej lämnar trakten redan i natt, är ni förlorad. Jag har en mulåsna och två hästar nere i Eagle-ravinen. Hur mycket pengar har ni?»
»Två tusen dollars i guld, fem tusen i sedlar.»
»Det räcker. Jag har ungefär lika mycket. Vi måste genom bergspassen styra kosan till Carson City. Det är bäst ni väcker Lucy; bra, att tjänarne ej bo här i huset.»
Sedan Ferrier gått för att bereda sin dotter på den förestående resan, packade Jefferson Hope in i ett litet knyte alla matvaror, han kunde komma över, och fyllde ett stenkrus med vatten, ty han visste av erfarenhet, att källorna i bergen äro få och ligga långt från varandra. Knappt hade han slutat sina anordningar, förrän farmaren och hans dotter kommo in, fullt färdiga för resan. Den hälsning, som växlades mellan de båda älskande, var
