öm, men kort, ty tiden var dyrbar, och de hade ett drygt arbete framför sig.
»Vi måste ge oss av genast», sade Jefferson Hope. Han talade i låg, men beslutsam ton, lik en man, som noga känner farans vidd, men som dock ämnar trotsa den. »De båda huvudingångarne äro bevakade, men med stor försiktighet kunna vi krypa genom ett fönster på gaveln och gå tvärs över åkrarne. När vi väl en gång uppnått stora landsvägen, ha vi ej mer än ett par kilometer fram till ravinen, där hästarne stå. I daggryningen böra vi ha hunnit halvvägs över bergen.»
»Och om man hejdar oss?»
Hope pekade på den revolver, som stack fram ur hans bröstficka. »Om de äro för många för oss», sade han med ett bistert leende, »ska' vi ta två eller tre av dem med oss på färden.»
Alla ljus inne i det stora blockhuset hade blivit släckta, och genom den svarta fönsteröppningen spejade Ferrier ut över de fält och åkrar, som varit hans och som han nu stod färdig att övergiva. Han hade emellertid redan för länge sedan vant sig vid tanken på detta offer; hans dotters heder och lycka gällde för honom vida mer än hans rikedom. Allt därute — de sakta susande träden, de stora tysta sträckorna av välodlad jord — såg så lugnt och fredligt ut, att man hade svårt föreställa sig, att mordlystnadens onda genius svävade över nejden. Men det beslutsamma uttrycket i den unge jägarens bleka anlete sade tydligare än ord, att han, under det han smög sig fram till blockhuset, sett nog för att ej hysa något tvivel om saken.
Ferrier bar påsen, som innehöll pengarne, Jefferson Hope det knappa förrådet av mat och vatten, och Lucy ett litet knyte med ett par av hennes mest värderade tillhörigheter. Tyst och försiktigt öppnade de ett gavelfönster, väntade tills ett mörkt moln fördunklat stjärnehimlen och gingo så en och en ut i den lilla trädgården. Med återhållen andedräkt och ljudlösa steg smögo de sig över gräsplanen och befunno sig snart i skuggan av den höga häcken, den de följde tills de nått en liten grind, som ledde ut till fälten. De skulle just lämna den skyddande häcken, när den unge jägaren grep sina bägge följeslagare i armen och drog dem med sig långt in i skuggan, där de blevo liggande alla tre, tysta och darrande.
En lycka var, att Jefferson Hope under sitt prärieliv fått en hörsel så fin som ett lodjurs. Han och hans vänner hade knappt hunnit sätta sig i säkerhet, förrän en bergugglas melankoliska skri förnams på endast ett par stegs avstånd från dem; skriet upprepades ögonblickligen ett stycke längre bort. I detsamma trädde en hög gestalt fram genom den lilla grinden och lät än en gång den skärande signalen ljuda, varefter ännu en manlig gestalt visade sig.
»I morgon vid midnatt», sade den förste, som tycktes vara anförare. »När nattskärans rop höres tre gånger å rad.»
»Gott», svarade den andre. »Skall jag underrätta broder Drebber?»
»Låt honom veta det, och säg, att han skall meddela de andra det. Nio mot sju.»
»Sju mot fem», upprepade den andre, varefter de två gestalterna avlägsnade sig åt var sitt håll.
Deras sista ord hade tydligen varit något slags
