fältrop och lösen. I samma ögonblick, som deras steg dött bort i fjärran, reste sig Jeffersson Hope hastigt upp, hjälpte sina vänner genom grinden och tog, så snabbt hans fötter kunde bära honom, vägen över fälten; han stödde den unga flickan och bar henne till hälvten, när hennes styrka tycktes vilja överge henne.
»Raska på! Raska på!» viskade han allt emellanåt. »Vi ha kommit igenom vaktpostlinjen. Allt beror nu på vår snabbhet — raska på!»
När de hunnit ut på landsvägen, gick det fortare. Endast en gång sågo de en mänsklig varelse och genom att smyga sig in i en åker, lyckades de undgå upptäckt. Innan de uppnått stadens utkant vek jägaren in på en smal slingrande ridstig, som förde upp i bergen. Två mörka, hotande bergtoppar reste sig framför dem, och passet som skiljde dessa åt, var Eagleravinen, varest deras hästar väntade dem. Med aldrig svikande instinkt letade sig Jefferson Hope fram genom höga klippblock längs en uttorkad liten bäck, tills han funnit den skyddade plats, där de trogna djuren stodo bundna. Lucy luftes upp på mulåsnan, Ferrier kastade upp på en av hästarne, och Jeffersson Hope ledde den andra vid tygeln längs den branta, farliga stigen. Det var en livsfarlig färd för den, som ej var van se naturen i hennes vildaste nyckfullaste lynne. På ena sidan reste sig lodrätt mot himlen en över tusen fot hög bergkam, mörk, dyster, hotande; dess skrovliga yta var betäckt av långa smala basaltpelare, som liknade ett till sten förvandlat jättedjurs revben. På andra sidan gjorde ett det vildaste kaos av klippblock och kringkastade stora stenar all genomfart omöjlig. Mitt genom dessa ofarbara nejder slingrade sig en ridstig, på sina ställen så smal, att man ej kunde komma fram annat än i gåsmarsch, och så ojämn, att endast övade ryttare kunde ha lyckats ta sig fram på densamma. Likväl voro, trots faror och svårigheter, de tre flyktingarne glada till mods, ty varje steg framåt ökade avståndet mellan dem och den skräckinjagande despotism, undan vilken de flydde.
Emellertid fingo de snart nog bevis på, att de ännu befunno sig inom de Heligas domvärjo. De hade hunnit fram till den vildaste och ödsligaste delen av bergpasset, när den unga flickan gav till ett lätt utrop och pekade uppåt. På en klippavsats, som fullkomligt behärskade stigen, stod, klart avtecknande sig mot den ljusa himlen, en ensam skiltvakt. Han varseblev de resande i samma ögonblick de fingo sikte på honom, och hans hotande anrop: »vem där?» ljöd skarpt genom den tysta ravinen.
»Resande till Nevada», svarade Jefferson Hope, med handen på den bössa, som hängde på hans sadelknapp.
De kunde se den ensamme väktaren fingra på sitt gevär och forskande betrakta dem, liksom vore han ej tillfredsställd med detta svar.
»Med vems tillstånd?» frågade han.
»Med det Heliga Fyramannarådets», svarade Ferrier. Hans erfarenhet som mormon hade lärt honom, att detta var den högsta myndighet, till vilken han kunde hänvisa.
»Nio mot sju!» ropade skiltvakten.
»Sju mot fem!» svarade ögonblickligen Jefferson Hope, ihågkommande det fältrop, han hade hört i trädgården.
