»Passera, och må Herren vara med er!» ljöd vaktpostens röst ovanifrån.
Vägen blev nu bredare, och hästarne voro snart i stånd att falla in i trav. När flyktingarne vände sig om, kunde de se den ensamme skiltvakten stå stödd på sitt vapen, och de visste, att de lyckligen kommit förbi det Utvalda Folkets sista utpost och uppnått frihetens land.
V.
HÄMNDENS ÄNGLAR.
Hela natten färdades de genom svårtillgängliga bergpass och över ojämna, med stora klippblock besådda stigar. Mer än en gång redo de vilse, men Jefferson Hopes noggranna kännedom om bergen satte honom i stånd att snart återfinna rätta vägen. När morgonen inbröt, sågo de framför sig ett natursceneri av underbar, vild skönhet. I alla riktningar voro de omgivna av höga, snöhöljda bergtoppar, som reste sig bakom och över varandra ända bort mot horisonten. Bergväggarne på ömse sidor om de resande voro så branta, att det tycktes, som om lärkträden och granarne voro upphängda över deras huvuden, och som om det blott behövts en enda vindpust för att de skulle störta ner över dem. Faran var ej heller inbillad: den ofruktbara dalgången var fylld med träd och klippstycken, som blivit lösryckta och nedslungade i djupet. Och på ett ställe, som de just passerat, kom en stor sten nedstörtande med ett dovt rasslande ljud, som upptäckte det trånga passets alla ekon och skrämde de trötta hästarna till en vild galopp.
När solen långsamt höjde sig över östra