synranden, lystes den ena bergtoppen efter den andra upp, lik lampor och lyktor vid en fest, tills de alla skimrade i rosenrött och guld. Det härliga naturskådespelet livade de tre flyktingarnes mod och ingav dem nya krafter. Vid randen av en vild bergbäck, som kom tumlande ut ur en ravin, gjorde de halt, intogo en hastig frukost och vattnade sina hästar. Lucy och hennes far hade gärna vilat en längre stund, men Jefferson Hope manade ivrigt till uppbrott.
»De ha nog vid det här laget funnit våra spår», sade han. »Vår frihet beror på vår snabbhet. När vi väl en gång uppnått Carson City, kunna vi vila oss så mycket och så länge vi behaga.»
Under hela dagen arbetade de sig fram genom passen, och när kvällen kom, beräknade de, att de voro på mer än trettio mils[1] avstånd från sina fiender. Vid nattens inbrott stannade de vid foten av en djärvt framspringande klippa, som erbjöd ett gott skydd mot den kalla nattvinden, och där de, tätt tryckta intill varandra för att så mycket som möjligt behålla kroppsvärmen, njöto ett par timmars sömn. Före dagbräckningen sutto de likväl åter i sadeln. De hade ej sett till några förföljare, och Jefferson Hope började hoppas, att de hunnit utom räckhåll för den förskräckliga organisation, vars vrede de ådragit sig. Föga anade han, hur långt den hemlighetsfulla makten sträckte sitt välde och hur snart den skulle nå dem och krossa dem.
Andra dagen efter deras flykt tog deras lilla matförråd slut. Denna omständighet oroade dock föga den unge jägaren, ty i bergen fanns det gott om villebråd, och han hade ofta förr berott av sin bössa för sitt uppehälle. Han utvalde en skyddad plats bakom en klippa, samlade ihop ett fång torra grenar och upptände en flammande eld, vid vilken hans reskamrater kunde värma sig, ty de befunno sig nu nära femtusen fot över havet, och luften var skarp och bitande. Sedan han bundit hästarne och tagit farväl av Lucy, kastade han sin bössa på axeln och begav sig åstad på jakt efter vad helst slumpen ville föra i hans väg. När han vände sig om såg han den gamle mannen och den unga flickan sitta hopkrupna bredvid den sprakande brasan, under det att de tre hästarne stodo orörliga ett stycke därifrån. Snart dolde utspringande klippstycken hela scenen för hans syn.
Han tillryggalade flere mil genom den ena ravinen efter den andra utan att uppdriva något villebråd, fast han av det faktum, att barken på många ställen blivit gnagd av trädstammen, mycket väl förstod, att björnar funnos i närheten. Slutligen efter två eller tre timmars fruktlöst sökande beredde han sig i sin förtvivlan att återvända till sina vänner, då han blev varse något, som fyllde hans jägarhjärta med förtjusning. På yttersta branten av ett stort klippblock, tre eller fyra hundra fot över hans huvud, stod ett djur, som till utseendet liknade ett får, men var försett med ett par jättelika horn. Tjockhornsfåret — ty så kallas det — stod troligen på vakt för en hjord av sina likar, som var dold för jägarens ögon; men lyckligtvis hade det huvudet vänt från denne och hade ej märkt honom. Läggande sig raklång på marken, stödde den unge mannen bössan mot en sten och siktade
- ↑ Engelska mil, varav ung. sex på en svensk.
