Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XVII
literaturhistorisk och språklig inledning.

antingen efter andra till samma afljudsklass hörande verb, ss. frysa krypa, drypa, eller efter de en gång befintliga omljudda presensformerna nys, nyper, ty man får ej statuera ljudutvecklingen iu > y, då fsv. niu- regelbundet motsvaras af nysv. nju- såsom i njuta, njure, njugg. Undantag härifrån äro endast skenbara: om nystan se Sv. Landsm. I, 13, s. 48 och 6, not. 3; nys (»få nys om»), isl. njósn är i-stam och hade sålunda i vissa kasus stamformen *nýsn-, som gifvit nysv. nys därigenom, att *nysen uppfattats som bestämd form (jfr uppkomsten af nysv. drott, jätte); nypon jämte njupon torde ursprungligen vara en sydskandinavisk form, eller kanske är y här att förklara på samma sätt som i nystan och isl. nýra.

Hos Col. saknas u uti ti (uti, s. 7 och fl.), tåf l. (s. 10, 14 och fl.), hvilka båda former i de nuvarande dialekterna äro vanliga (se Fryksd. Ljudl. § 96); dessutom i oknug (okunnig, s. 12, 29).

V betecknar i förbindelsen hw troligen medljudande u (se ofvan under H). Bortfallet är v i några ord, som ofta förekomma obetonade, nämligen blij (s. 3 och fl.), å, (s. 4, 14), haa’ (s. 49 och fl.), ge (s. 7 och fl.), hvilka båda sistnämda former enligt Vallenius voro allmänt gängse; dessutom i siäls-wållig (s. 55).

Y uppträder afvikande från bruket i nysvenskan uti: lysternas (lusternas, s. 61; ordet är ursprungligen u-stam såsom det got. lustus och hade sålunda i-omljud i vissa kasus, från hvilka utgår formen lyst i danskan och stundom i svenskan) och stytta (stötta, s. 68). Jämte klippa (Aurivillius s. 54) förekommer klyppa (Arvidi s. 85), i hvilken (dialektiska) form y beror på i’ets ställning emellan två labialiserande konsonanter (jfr mitt Färömål § 95). Infinitiven klyppa har sedan i yngre tid föranledt verbets böjning efter 5:te afljudsklassen, såsom då man hos C. J. L. Almqvist finner pret. klöpp (samme man böjer också trycka—tröck och rycka—röck).

Å i stället för a hittas uti å l. åv (af, s. 4, 10) samt uti å (s. 7), i fall denna form verkligen är, såsom allmänt plägar antagas, samma ord som att och icke i stället = och (jfr J. Storm: Englische Philologie, s. 218), med hvilket ord åtminstone språkkänslan numera identifierar densamma, såsom framgår bland annat af obildade personers stafning: »försöka och göra» för »att göra» o. d. Om pret. språng, sång, stång se nedan.


II