I stället för ä står å uti når (s. 13), åga (s. 32), former som ännu äro de vanliga i en stor del af Skandinavien.
Ä företräder:
i uti mäg, meij m. m. (s. 9 och fl.), bätarne (s. 4);
a uti mångstäns (s. 27), Jerl (s. 37; formen jarl är, såsom af det efter i bibehållna a synes, direkt upptagen ur fornspråket; sak samma med namnet Hjalmar);
e uti ävig (s. 43; samma uttal har fryksdalsmålet) samt segna, egna som hos Arvidi (s. 90, 54) rimma mot hägna, rägna;
å uti lätta (låta, s. 13) motsvarande fsv. læta, som väl har sitt æ från det omljudda presens læter.
Bortfallet är ä uti masken (matsäcken, s. 55).
Ö står gentemot nysv. y (och hvardagligt ö) i körkia (s. 36, 37). Att nysvenskan i detta ord, liksom i kyrfvel (körfvel), har både y och ö, men blott mörk, dörr o. s. v. beror på tillvaron af en för stora trakter af Sverge både i äldre och yngre tider gällande ljudlag: y öfvergår icke till ö, men väl i fornsvenskan omvändt ö till y, om en guttural (strängt taget palatal) konsonant går omedelbart förut eller efteråt. Därför ha vi kyssa (men mössa, bössa) och y i regeln bibehållet före g och k (t. ex. rygg, nyckel). Därför har har fornsvenskan kyt, dygdher för köt, dögþer och yx, slykia, dyghr, dyghn, hyiende, ykn, skykia, rykta, Östergytland, ogyr, gyri m. m. jämte öx, slökia, dögher, döghn, höghiande, ökn, skökia, rökta, Östragötland, ogör, göri (jfr nysv. ygla jämte ögla). Denna ljudlag har sin fullkomliga motsvarighet i öfvergången e > i i grannskapet af gutturaler (jfr ofvan under I).
Bortfallet är ö uti alt-frett (alt för ett d. v. s. altjämt, s. 15).
Sammanfatta vi nu det föregående, finna vi, att svenskan vid senare hälften af 1600-talet antagligen hade åtminstone följande ljud:
Vokaler: a1 (slutet), a2 (öppet), e1 (t. ex. ek), e2 (t. ex. fröken), i1 (slutet), i2 (öppet), o1 (slutet), o2 (öppet), o3 (mellan o2 och u), u, y, å, ä, ö.
Konsonanter: labiala: b, p, v, f, m; dentala: d1, t1, s1, l1, n1; supradentala d2?, t2?, s2 (= rs), r1, l2?, n2?; interdentala: d3 (isl. ð); (præ)palatala: d4 (blott i förbindelsen d4j1 = g före len vokal), t3 (blott i förbindelsen t3j2 = k före len vokal [och gammalt tj?]), j1, j2 (blott i förbindelsen t3j2; jfr ofvan), n3? (blott i förbindelsen n3t3j2 = nkj); gutturala: g1, k1, g2 (fsv. gh), s3 (= sk före len vokal [och stj, sj?]), r2 (skorrande), n4 (= n före g, k
