Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XIX
literaturhistorisk och språklig inledning.

samt g före n); dessutom l3 (»tjokt» l), h samt möjligen ett »aspireradt» k2 (före t).

Såsom Själfljud fungerade bland dessa ljud dels alla vokaler, dels konsonanterna l, n, r, åtminstone näst efter homorgan konsonant, men att döma efter Columbi beteckning äfven efter andra, t. ex. bess’l (s. 32), wäx’l (s. 29), syss’lsatt (s. 23); text’n, Göth’ns (s. 5), skepsfart’n (s. 7), goss’n (s. 10), is’n (s. 58), faa’n (s. 6), knif’n (s. 18), teckn (s. 3), sokn (s. 15); bokstäf’r (s. 3, men äfven bokstäfwer).

Medljud åter äro alla konsonanter, vokalen i uti förbindelserna ai, äi, öi, yi (Aurivillius s. 11) samt troligen u uti förbindelsen hu + vokal (månne icke också i dw-, qw-, sw-, tw-?).

Kvantiteten är ofta afvikande från nysvenskans.

1. Kort vokal visar sig i: lätta, pret. lätt (låta, lät, s. 13, 37 och fl.), hett (pret. af heta; s. 37 och fl.), där förkortningen beror därpå, att dessa ord ofta stodo obetonade; vidare i sonn (son, Aurivillius s. 53) och troligen också mon (som hos Arvidi s. 71 rimmar mot son), hvilka motsv. isl. sonr, munr på samma sätt som lönn isl. hlynr och vän isl. vinr (uttalet sonn är ännu rätt vanligt i nysv.; son har väl fått sin långa vokal från pl. söner, liksom omvändt pl. lönnar, vänner rättat sig efter sing. lönn, vän); ändtligen i lössn (lösen, Col. s. 20), luppo, luppet (Tiällmann, s. 214, men Vallenius lupo) och pusta, som hos Arvidi (s. 81) rimmar mot rusta (i Värmland är ännu vokalen kort i pusta).

Dialektisk fortlefde förbindelsen kort vokal + kort konsonant (såsom ännu i dag i dalmålet och norrländska mål) enl. Col. s. 47 f., där det heter om adj. lam, att somliga uttalade det laam, andra lamm, ändtligen »somligstans hörs intedera länger än däd andre».

2. Lång vokal, motsvarande nysv. kort, är ännu vanligare: dusin (Col. s. 18; likaså i Dalbymålet dus’n § 90, 4), luka, dörar (s. 24; den långa vokalen hör ursprungligen hemma i de tvåstafviga kasus, den korta i nom. ack. dyrr), konstgrep (s. 63), fem. mijn (s. 48 ; i nysv. har fem. lånat mask. formen), bankruut (s. 6; pankeruuth Arvidi, s. 82), beest, teest (Arvidi s. 59; så stundom i nysv.), tekna (Arv. s. 54), förteena (Arv. s. 56), före rt (där nysv. är vacklande) t. ex. hiort (Arv. s. 72), låsna (rimmar mot åsna, Arv. s. 103), hijsna, vijsna (Arv. s. 107), hete (hetta, Tiällmannn s. 174; fryksdalsmålet har här lång vokal).