Före m hade ännu icke den i nysvenskan ganska konsekvent genomförda vokalförkortningen inträdt, att döma af Columbi tijma (s. 15, 64), svijmade (s. 20; motsv. isl. svima, icke svimma), grijma, tömen (s. 32), Aurivilli göma, töma, skräma (s. 54), söma, öma, döma (s. 63), Arvidi klema, hema, blema (s. 56), boom, doom, froom m. m. (s. 70); men märkvärdigt nog har samme Arvidi (s. 111) drömm, ömm, tömm, dömma, gömma o. s. v. i alla ord med ö + m. Skulle denna vokalförkortning hafva tagit sin början hos ö?
3. Många ord angifvas uttryckligen såsom vacklande, så att lång och kort vokal förekom ömsom. Så weeta och wetta (Col. s. 48), skaal och skall (s. 47, där det ock tyckes vara meningen, att äfven wil hade ett dylikt tvåfaldigt uttal), wapen (s. 10, 39) och wappen (s. 35; wapn s. 31, 69 är tvetydigt; den förra formen utgår ur de tvåstafviga, den senare ur de enstafviga kasus, såsom jag i min uppsats Om lång vokal i förening med följande lång konsonant, s. 3, not 3 sökt visa), enweten (s. 65) och enwettin (s. 13), sabel och sabbel (Aurivillius s. 60).
Särskild uppmärksamhet förtjäna adj. lam och ram samt subst. ram, hvilka enligt Columbus (s. 47) kunde uttalas både med kort och med lång vokal, men som i nysv. ha långt a trots det följande m. Samma förhållande ägde troligtvis rum med gam, som nu har långt a men hos Arvidi kort, eftersom han låter det (och lam, ram) rimma mot stam, skam, glam m. m. (s. 44; på nästa sida förlamma, glamma o. d.). Dessa ord bereda svårigheter redan uti fornspråket, där de ha dels m, dels mm: isl. ramr och rammr, hrammr (men fht. rama, got. hramjan), gammr och gambr (men jfr gamli örn), lam-høyrð. Härmed är att jämföra förhållandet mellan dubbelformerna isl. stamr och stammr (got. stamms), skamr och skammr (fht. scammêr), svima och svimma (hvarom senast Sievers i Paul-Braunes Beiträge VIII, 83 ff.) och subst. bruni, spuni, runi å ena, verben brinna, spinna, rinna å andra sidan.
Rörande Akcenten lämnar Columbus ingen annan upplysning än den, att »somlige prester» i stället för píparena sade piparéna (s. 54), alldeles som uti våra dagar. Af Tiällmann (s. 156) få vi veta, att det på hans tid hette: papér, creatúr, sallát, sabbát, vädúr. — Arvidi däremot meddelar (s. 28 ff.) högst viktiga
