Om skrifningen, som innehåller handskriften ok trycket.
Bokstafs-Balken.
Däd första, som lär stöta min läsare i ögonen, är utan twifvel dä främmande anseende, som ded Swenske språket här winner genom Latinske bokstäfwer: derför ska ded ok blij ded första, som jag ska swara til. Bokstäfr äre teckn, som mäd mångeledes hijt ok dijt dragne streck, prickar ok linier liksom afcopiera tanckan ok dess tolk, språket. Om däd nu skeer mäd sådane stråk ok characterer som Iudarne eller Grekerne eller de Romare eller Americaner eller Indianer eller Africaner bruka, är icke ded lijka mycket, så wijda läsaren däd förstår. Men, så wijda ded ene sättet är lättare, reenligare, fägre än däd andre, så wijda winner däd ok en förmohn. Nu måtte hvar ok en bekänna, däd de här Latinske bokstäfren stå reenare än de andre härtils brukade i Swenskan; derföre måtte jag ok gärna wetta, hwarför icke wårt språk så wäl därmäd må skrifwas som Fransyskan, Spanskan ok Italienskan? Om någon swarar, at Italienskan, Fransyskan ok Spanskan äre Latinens döttrar ok derföre må behålla dess klädedräckt, will jag fråga den samme, om icke den ene får taa mode ok maneer af den andre där i, som han märker den andres kläder stå wäl? Sedan, hvad swårighet ska wij göra meer än Holländare ok Ängeländare, som nu meer ok meer läggia bort deras förr brukelige bokstäf’r, som äre mycket mörke, nästan som wåre Swenske, ok taga wijd de här klare ok zirlige utur Latinske Werden.
Däd Skälet, som min wederpart af nyheten tager, är lätt til at förlägga, när han behagar eftertänka, huru som här af ingen förargelse står til at fruckta. At förändra lands- ok stads-lag är en saak, som kan hafwa någon eftersläng. Men bokstäfren ingen. Ehuruwäl som ok lag ok stadgar stundom tåhla förändring, då näml. när antingen nöden så fordrar eller ok någon klaar ok ofeelbar nytta.
