Sist vill jag ok lägga ett mitt skäl härtil, som är at jag ok här taar mig före at förandra något i stafwe-sättet. Ok emädan jag därutinnan förmodar läsarens mädhåll, ty hoppas jag han okså bijfaller denna Skriften.
Men mig tyckes, at någon grunkar, at däd inte är så wisst, at staafningen må efterlåtas at förandras. Blij wed dä gamle maneere, säijer han, ok skrijf som faar-din har skrifwit.
Du, som så säger, wille du betänckia, at om icke faar min, dock far-fars-faar min, kunde föga skrifwa. Ok kan ske din eij heller. Ok om de kunde skrifwa, så var dä Kyrie Eleison på ett Munk-Perman. Om i de Scholastik-Tider Skrifwarenes wett eij wijdare sig sträckte än at skrifwa en Sång-book i Choren eller en hoop å grill-disputationer i ett Vaporario Philosophico, har Erasmus Roterodamus derföre giordt illa, at han fördämpade tanke-grillren ibland de studerande, wijste dem wägen til de fägre studier, som äre Eloqventia, Historia, ok wackre Authorer? Har Grotius giordt illa, som har skrifvit om Jure belli et pacis, fast ingen synnerli har skrifwit så för honom? Om barnen somligstaans i Swerje krypa på ugn, när främmande kommer, där de titta fram ok räkna bätarne i munn på den ätande, sku di alti’ så göra? Om de nu stryka snoorn mäd Tröij-ärmen, sku di alti’ så göra? Om man altij skulle blij wed dä gamle, så skulle altij efterkommande wara åsnor eller stumme dummar, som inte wackert skulle kunna komm’ til wäga sielfwe.
Naturn ger oss så wäl förstånd, som han har gedt de gamle; di ha giort mycki wackert, men inte ut-höst alt wett för oss. Som Alexander sig klagade, när han hörde Fahr-sins för-wärf ok winster, frucktandes at intet bleef meehr öfwer, som han finge förwärfva ok taa-in, när han blefwe stoor. Mycki kan än göras bätter. Andre ha’ lemnat gott namn efter sig i sin wandring, men inte för den skul huggit igen wägen för oss, som efterkomme.
I Helsingland har man förtällt mei, huru fordom en Iätte, benämnd Amunds-Bål’n, som bodt imellan Dalarne ok Helsingland, har så mycki lagt sig på jaga ok skiuta, at han alle Biörnar ok O-diur hade rögdt ur hela den Nägden. När han en gång i sin höge ålder kom, åtfölgd af sin son, til en stoor siö ok trodde sig inte til at fara omkring’n, efter han fan sig nästan af syyn ok krafter förlåt’n, då tog han sin son på Axlen ok frågade, om han såg någe på ander sidan om siön. Goss’n sade sig där sij en skoog. Iätten svarade: däd är den skogen, som du ska hålla reen från Biörnar ok O-diur, som jag har giordt den här. Du sijr nu länger än jag, min Son; så lätt sij, at
