Som Holländarn brukar apostroph til at lämpa skriften efter talet, så kunne wij ok mycki wäl göra. »Gedruckt t’Amsterdam» för »tot Amsterdam.» »Jag ska rees t’Upsala, t’Arboga, t’Enköping.» Hoos Cats talar en pijga om mödomens flycktighet:
O maegdom teer gewass, hoe hast ghy ons entglijt
Met Soeken man het windt, met winden werdt man’t qwijt.
Häd ok däd. Hwarken hä eller dä, bå häd ok täd, som hijt ok dijt, här ok där. Så har fordom warit hen ok den; för hen ha de ok sagt hin, »hin store»; »hin fromme» är den-där fromme. Tysken: jener und diser. I skrifwande ok tryckiande bruka wij härtils så
Hic Puer, denne Gossen
Hæc Puella, denne Flicka
Hoc Verbum, detta ordet.
Om man märker efter, skal man höra, at man i Swerje säger: den här goss’n, den här flickan, dä-här oohle. Så tycker meg dä kunde wäl ta’as in i skrifwande.
Bibeln bryter mycki på Götska, deels efter den tijden han först verterades, talte man utan twifwel så i Swerje, ok deels efter Laurentius ok Johannes Petri, som henne verterade, wore Göthar. Om man skulle behålla sånt ordesätt ok munlag i Bibeln ok låta dän wara helig ok oryggelig ok andelige böcker, wore likwäl int ur wägen, at man ändra’t i werdslige böcker, som hädanefter tryckas. Inte meenar jag oohlen, som i Bibeln äre mycki gode, utan oohllaget eller utspråket. Som te exempel, dä-här Pronomen eller förnamne, som wij nu tal’om, som ok tjänar för artikel eller Tecknare framför hwart sielfständigt oohl: »dä-här huse, dä-här wärcke.»
Så’n för sådan, »en så’n gosse får man int’ allstans»; tåcken brukas mäst.
Nåssånär eller någosånär, fere, så när, nästan.
Fulleli, »han troor inte fulleli», plene fulleliga, fult ok fast, af fullo hierta, mäd fullan tilförsickt, full’r.
Skulor, sqwalor sordes, Eluvies.
Afskölor segmenta.
Afskrap excrementer.
Skräda mjöl, skräda oohlen.
Tryta för feela.
Tarfwar wara torftig. En gammal bekant sade, at han aldrig har kändt Stiernhielm utan torftig.
Tarfsin, den som snålas.
