Mann, vir, mäd stoort M.
Ensam, ensamt, för allena.
Åt, »så at däd är lust åt», »at däd är under åt», »däd går åt», consumitur, »dä går mycki pänningar åt i byggiande».
Koos brukas för bort. »Gå din koos. Jag ska gå min koos; han går sin koos.» Tycks komma tåf kosa, på Latin Rhombus, däd wäderstråket, som man taar til at föllja i Seglation, t. e. Ost-Nord-Ost, Sud-Sud-West, Nord-Nord-West, til Norden, lijte meer til Nord än til Nord-Nord-West, på Swenska Wäst-sunnan, för Sud-West, Wäst-Nordan: Nord-West. Men lemnom dä här åt Styrmänn ok Skeppare; wi wil säija. »at gå sin koos, köra sin koos en, laga sig sin koos» etc: är så mycki som gå sin wäg, däd Tysken säger: weg, som wäck; i Swerje säger man ok somlig-stans: wäck för bort, föllja til wäcks, skrifs wägs.
Når säger man wäl så mycki som när, hwarföre icke ok skrifwa’t? i synnerhet om jag så wille rijma en wers:
Nok weet iag, at mitt qwahl skal ända få, men når
Ok hur den ändan blijr, hoos Gud allena står.
Hwem wil rata et sådant rijm af orsak, at når inte är brukligit i skrifwande.
Skal icke heller tåcke meer tjäna til en lust at rikta wårt språk ok göra’t wigt ok behändigt.
Så säije wij: lätt blij meg, missum me fac; »han kan inte lätta blij eller låta blij» (mäd ett t), at undfly twetydning mäd lätta levare af lätt levis; hwarföre skal jag nödgas at skrifwa låta blifwa? Skull dä war någo skälmstycke, om jag rijmade så:
Fast mången är, som sijr däd snöda lapperijt,
dock lapprij som täd är, kan han eij låta blij’t.
At jag nu må förtijga, at låta blij til sielfwe orde sättet eij heller har varit brukligit i skrifwande för omittere. Man skrifr heller »ut-låta, öfwergifwa», äntligen man wet inte huru. Men hwarför icke ok: »lät blij, hwarför ska’ man lä blij ä? hwarför må ki man lät blij ä brukligit?»
Likt. »Dä är inte lijkt», non versimile, lijkmätigt, olijkt, absurdum. »Liks-lärd» är tämli lärd; »liksgod».
Lijklig, pro ratione consentaneum, olycklig, irraisonable, i Norlanden obort.
Tråbett, förträgen, enwettin, enwijs, galin efter henne. Tysken säger: verpickt.
