Verbum activum, wärk-ool. Passivum, Lijdoohl. Neutrum, Ingendera.
Adverbium, Till-olle. Ty såsom adverbium heeter däraf, at täd lägges ’ad verbum’, at betyda en omständighet, så kan man kallat på Swänska Till-ohl. Ok efter däd inte är så mycki wärdt som wärk-ohlet sielft, ty må däd heeta som ett lijte ohl, olle, så ok at förtaga den alt för myckne repeteringen af ohl, som altij kommer fram.
Participium, görande eller Göran.
Conjunctio, band, ty däd binder hoop talet: Ty, ok, allså, mädan, som etc.
Præpositio måste på Swänska kallas nu för- nu efter-Löpar’n. På Latin står den mäst föråt: a qvo accepi, Materia ex qva factus est. Männ på Swänska står den stundom för-åt, stundom efter-åt. ’Den som iag fick’n åf, ämnet som han är giord af’, eller ’af den han är giord’; så de andre: på, mäd, i, före, efter etc. ’däd rår inte iag före’, ’Hammarn som han har smidt med’, etc.
Interjectio må kallas Mo-röst som ah! åh! ai! oi! hs! ps! pist! ha! halustig! äre inte annat än röster, som man geer til at beteckna sitt sinne ok mod mäd.
Vocalis wille wij kalla Lyding, ty som däd ene är t’åf vox, vocare, så är täd andre af liud ok lyda.
Diphtongus wil iag kalla Twelyding, efter han sammansättes af twå Lydingar. Han kunde wäl heta tweklang, men äfter han i swänskan inte har meer’n et liud, fast han består af twå Lydingar, må han heller heta twelyding än twe-liudande eller twe-klang.
Consonans må kallas bij-låtarn, efter han låter inte fyllest för sig sielf. Så wil iag ok kalla.
Etymologien, root-leetning, efter hon leetar efter ordens root, stamm ok herkomst.
Prosodin, Toon-läran, Accent, Toon, Orthographien, Rättskrifwerij, sluter bätter än rättskrifwande.
Syntaxis Fogning eller hoop-fogning.
Compositio Knytning eller oolhnytning.
Compositum, ett knytt ool. En lius-staka är knytt af lius ok staka etc.
Aeqvivocum, twetydigt eller twetydli.
Aeqvivocatio, twetyding, twetydelse.
Cacophonie, misliud, o-liud, illklang.
Delectus verborum, ordeskrädning.
Particula, Olle eller olte, tillsäijandes lijte ohl.
