En kunde wäl föregee, at man skulle kunn’ lära de här så wäl på Latin, men däd feelar mycki, ty när man förstår ordes betydelse, sijr man mycki länger in i dess art än elljes ok kan gå säkrare. Elljes gåre’t som käringen om Corporal ok Amiral; bätter förstoog hon åtskillia Feldtherre ok Rootmästare.
Om Vocaler eller Lydingar[1] i synnerhet.
Lydingar vocales äre: a e i o u.
Medlåtare Consonantes: b c d f g h k l m n p q r s t u x y z.
Af Lydingar blij twelydingar (Tweklang), i däd den ene sättes öfwer den andre:
a ok e, ä hoos Latinerne æ;
a ok o, å hoos Latinerne au;
o ok e, ö hoos Latinerne œ.
Latinerne ha prononcierat sitt æ som wij wårt ä, sitt œ som wij wårt ö. Ævum, æviternus, contr: æternus, som ävum, äternus, svetice ävig, ävighet; coelum som kölum, foemina som fömina af föa eller föda parere, dädan fötus, foster, foemen; foenus som fönus.
At wij pronunciere som evum, eternus, femina, femen, femur, fetus, är gali; först, at man inte gör ingen åtskilna' på lyding ok twelyding, ok seen, at man inte kan höra tåf liudet, om man skal skrifwa femina, foemina eller fæmina, om man skal skrifwa Æol eller Eol, Æneas eller Eneas eller Äol, Äneas. Skrijf Eneas, Eol för låt’n skull ok wanen at säija Eneas.
Elljest blijr däd ok en rätt twelyding åf, när twå Lydingar sättias på rad, som eij, meij, deij, seij-meij, neij, fäija, leija huus, locare vel conducere, stå på mejan ell' medan trahæ posterioribus insistere, boijor, compedes, nöije, dröija, hoijta, qviritare.
A är den förste bokstafwen i alle abecedên; utan twifwel efter han är den klareste. Kommer alt för ofta i swenskan. Til wittnes booktryckiare, som måtte haa A-lådan snart halfannan gång så rijk som en annan bokstaf; bör derföre billigt förändras i e stundom: ’ded finna i hoos honom’, heller ’ded finnen i’.
E pronuncieras stundom som ä: den, swen, eller.
- ↑ Handskr. hafva »bokstäfwer».
