Skrif-riktighet.
Bruket regerar talet, talet skriften; dock efter talet är[1] månghanda ok skriften enehanda....
1. Skaal, skal, skall.
Skal. När iag säger iag skal, du skal, han skal, debeo, debes, debet, behöfwes inte tu aa'n, eij heller tu ell. Orsak, at däd stundom pronuncieras som skaal, stundom som skall. Ok när täd skrifwes skal, har tungan lijka stor rätt mäd at säija skaal som skall. A har där samma längds-rätt som ell ok ell som a. Men när iag meenar skaal som äggeskaal, testa ovi, nött-skaal, putamen nucis, äppel-skaal etc., skrifs för dröxlen skull tu aa'n. Männ 'däd hördes ett skall i skogen, skall i marcken'. Hund-skall etc. mått skrifwas mäd tu ell. Om man ok stundom skrefwe ska', »iag ska' göra, du ska' gå, han ska' reesa», som man talar, skulle inte skada, i synnerhet när consonans fölljer. Samtåcke »wij sku', ni sku, di sku reesa, wi sku blij här» bätter än »wij skole blij här».
Häraf synes, at twenne aa'n böre ha rumm i daal vallis, faal venalis, kaal calvus, qwaal vexatio, saal ok tu ell uti tall abies, stall stabulum, smäll fragor, will ferus; männ i iag wil volo, du wil, han wil allenast ett ell, i hwijl qvietus tu i'n, »iag är hwijl»; samtåcke pijl sagitta, ijl impetus, ill pravus, malus, iller ok arg, illsk, Gall. malicieux, elak, malus. Under, hur dä kommer til, at däd oolet Elak inte härtils är brukat wordet i böcker eller skrifter, efter däd i talet är ett heelt gott ord! Så mäd månge andre! där om, will Gud, på annat ställe.
2. Raam, lam, bahn, maan, meen, men, man, männ, haat.
Hwad nu om ett änd-ell sagt är, bör äfwen förstås om de andre liquidis eller flytande m, n, r. Der som liudet är lijka långt eller indifferent till dröxlen på a ok m bör inte skrifwas meer än et a ok ett m. S. t. e. »han är lam» mancus est et mutilus. Somlige pronunciera laam, somlige besynnerli lamm. Så ram, Biörnram, ram-dansk, ram-jute; somligstans hörs inte-dera länger än däd
- ↑ Handskr. hafva eller.
