den iag wil kalla af-stryfware, icke må få rumm i Swenskan; iag meenar stundom både til at utlyckia Vocaler, som ok Consonanter, ja ok hela stafwelsen, när så klanget eller någon annan orsak fordrar. Då görs föga behof at sätta hijt nå exempel, mädan täxt'n sielf geer exempel noog. Dä wil iag man gee we' handen, at en apostroph inte allenast märcker en utlåten Lyding, utan ok stundom en mädLyding. Månge meena, at apostrophen inte bör ha rum, utan til at utlyckia en Lyding fram för den andre. Men han må wäl utlyckia en Consonant okså. I Greeskan går så til: där uti Poesin twå vocales föllja hwarann utan at utlyckias, sättes ingen Apostroph där til; men när de wille den skal utlyckias, sättia de en Apostroph til.
Μῆνιν ἄειδε θεὰ, Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος,
οὐλομένην, ἣ μύρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκεv,
πολλὰς δ’ ἰφθίμους ψυχὰς Ἄϊδι προῒαψεν
ἡρώων, — — — — — — — —
Här går inte oméga ut framfor α i den första wersen, men α fram[för] α ok ε framför ε i den andre. Är til säijandes, at Grekerne få utlyckia en Lyding, när de wile, ok behållan, när de wile; som:
ἐξ οὗ δὴ τὰ πρῶτα διάστήτην ἐρίσαντε
Ἀτρείδης τε, ἄναξ ἀνδρῶν καὶ δῖος Ἀχιλλεύς
Här elideras inte ε framför α (τε ἄναξ), efter som wersen inte fordrar dess utlyckelse. Ok är sådant en stoor commoditet ok beqwämlighet i verser, den de Latiner eij haa, förty där är ingen apostroph, utan förstås af sig sielft, at så ofta en vocal fölljer efter den andre (i tu oohl) el. ok efter m final el. änd-em, måste där skee en Elision.
Ofwansatte Homeri verser kunne så förswenskas i Hexametrer:
Musa statt opp ok siung om Achillis skadlige wrede,
Hwilken i Grekernas Här så månge otålige plågor
Orsakat ha'r ok sänt så månge Heroiske siälar
Brått uti förtijd hän i de underjordiske Hallar,
Alt seen Achilles Twist begynte mä Kung Agamemnon.
Virgilius, Homeri efterföljare, begynner så sin [Aeneid]:
Arma virumque cano, Trojæ qui primus ab oris
Italiam fato profugus Lavinaque venit
Litora: multum ille et terris jactatus et alto
Vi superûm sævæ memorem Junonis ob iram.
