Der elideras nu tum i multum för ille som fölljer. Samtåcke le fram för et, fast ingendera Elision noteras mäd Apostroph, den Latinerne intet bruka. På Swenska lyder dähär så ungefär i Alexandriner:
Jag siunger om en mann, som från de Trojers land
Af ödet flyktig kom til de Laviners strand:
Fast mycket ondt har han utstådt af Junos nijt
Til wattn ok til lands, omdrifwen hijt ok dijt.
Wijdare:
Musa, mihi causas memora, quo Numine læso,
Qvidve dolens Regina deûm tot volvere casus
Insignem pietate virum, tot adire labores
Impulerit. Tantæne animis coelestibus iræ?
På Swenska:
Melpomene, spel-opp, hwad han har illa giordt,
At han så mycket ondt har sidt ok lijda boort;
Hwi Juno så förfölgt en sådan fromman mann.
Är möiligt, at den Harm en Gudom röra kan?
Eller:
Är möiligt, at så hårdt en Gudom wredgas kan?
Jag kunde wäl säija: »är möilj' at sådan Harm», »är möili' at så stoor Harm Gudinnan röra kan», at j blefwe en Consonans, ok så den siste stafwelsen ligt i möiligt ätes opp, för wersen wil så haa't, heller än: är möiligt så stoor Harm etc.
Jag wil säija mäd ett ord, at wij wäl ha mackt til at utlyckia en vocal som Grekerne i wers, när wij sij, at wersmåttet så fordrar, ok åter inte utlyckian, när wers'n fordrar, at wij inte utlyckian. Wille nu någon wara så accurat ok så grannräknad, at han wille fly concursum vocalium så ok consonantium i swenskan, så at i Hexametriske verser aldrig hvarken twå Lydingar råkades utan utlyckning eij heller twå Consonanter utan position el. stafwelsens långgörande, blefwe wärcket så mycket fullkomligare. Men täd synes för stoort arbete, ok dess fägring inte swarar emoot swårheten. Så acktas icke heller sådant så noga uti Stiernhielms Hercule:
... däraf han prijs kunde winna mäd Tijden ok ähra.
Lättlöpandet bör wara reglan i Swenske werser, så ok accenten. Underli, hur Grekerne ok Latinerne ha läst sine werser, om de fölgt wersens accent eller oohlens, ty de gå från hvar ann.
