Någon af dem, som läsa detta, torde säga: ”Gud ske lof! jag är icke ibland dessa beskrefna syndare. Jag är icke så förderfwad och elak. Jag lefwer i frid och enighet med alla menniskor; jag gör alla rätt; jag går flitigt i kyrkan och till Nattwarden; om någon derföre kan hoppas, att komma i himmelen, så är det wisst jag.”
Min Läsare! det kan wara sannt, att du ej begått några brott, att du iakttager åtskilliga yttre pligter emot Gud och nästan; men med allt detta kan ditt hjerta wara kallt för Jesum och Hans Lära. Phariseen, om hwilken Herren berättar, att han gick upp i templet, talade ock mycket om hwad han gjort och icke gjort, men blef ändå förkastad. Det gifwes menniskor, som hafwa sken till gudaktighet, men försaka dess kraft. Om ock din lefnad för menniskor kan wara oklanderlig, så hör du dock ej till Jesu sanna bekännare, så länge den Heliga Anda icke fått upptäcka för dig syndaeländet, som ej mindre bor i ditt, än i andra menniskors hjertan, och så länge du icke blifwit angelägen, att söka förlåtelse och salighet hos Jesum. Det gifwas säkra kännetecken, hwilka utmärka den menniskan, som af hjertat och öfwer allt fruktar och älskar Gud, ifrån den, som mer älskar sig sjelf, werlden och de ting i werlden äro. Öfwerwäg då, liksom inför Herrans ansigte, följande beskrifningar:
Den fruktar och älskar icke Gud, som söker sin högsta lycka i jordiska ting. Här är dess förnämsta skatt, och der skatten är, der är ock hjertat. Om egendomarne gifwa rik afkastning, om handeln har framgång, om anseende och myndighet upphöja honom öfwer fattiga grannar, då har han wunnit den lycka han eftersträfwade, och, med den rika dåren, som omtalas i Biblen, säger han: ”Min själ, du har
