Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
115

ville bege mig därifrån men kunde det icke, ty jag hade något på sinnet, som mitt samvete plågade mig med och ej tillät mig att glömma. Om jag finge skapa om människan, skulle hon inte ha något samvete. Det är bland de obehagligaste saker vi äga och ehuru det visserligen kan göra mycket gott, lönar det sig inte i längden. Det vore bättre att ha mindre av det där goda och mera trevnad och lugn. Men det där är bara min enskilda åsikt och jag är ju inte mer än en. Andra med mindre erfarenhet tänka kanske på annat sätt och ingen må förmena dem det. Jag vill bara säga, att jag i många år observerat mitt samvete och jag vet, att det förorsakat mig mera oro och besvär än något annat jag fick med mig då jag anträdde resan genom livet. Jag antar, att jag värderade det i början, ty vi värdera ju allt som är vårt eget, men det var bra tokigt att göra det. Se vi saken från en annan sida, finna vi hur orimlig den är. Om jag hade ett städ i mitt inre — skulle jag värdera det? Naturligtvis inte. Och tänker man rätt på saken, så är olikheten mellan ett samvete och ett städ inte stor — jag menar vad lugnet beträffar. Ett städ kunde man på kemisk väg göra sig av med, när man inte stod ut med det längre, men ett samvete kan man inte bli av med — åtminstone inte för beständigt; inte vet då jag hur det skulle gå till.

Det var någonting jag föresatt mig att göra innan jag begav mig från slottet, men saken var av oangenäm natur och det bar mig emot att ta itu med den. Det hade oroat mig hela förmiddagen. Jag kunde ha omnämnt det för den gamle kungen, men vad hade det tjänat till — han var en utbrunnen vulkan; han hade varit verksam på sin tid, men hans eld hade slocknat för länge sedan och nu var han bara en ståtlig askhög — utan tvivel tillräckligt god och tillräckligt välvillig för mitt ändamål, men icke brukbar. Han var ingenting, denne så kallade kung; drottningen ensam hade makten. Och hon var en Vesuvius. Som en ynnest kunde hon låta elda en liten brasa åt er, men hon begagnade sig kanske av samma tillfälle för att ödelägga en stad. Jag kom dock till sist på den tanken,