Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
117

gamrnmalt och sedan hade de aldrig sett varandra. Här voro de som ett par grodor inhysta i samma klippa. De hade tillbragt nio kolsvarta år blott femtio fot från varandra och dock visste ingendera av dem, om den andra levde eller ej. De första åren hade de under tårar som kunnat röra stenar — men människohjärtan äro icke stenar — ideligen frågat: »Lever han?» »Lever hon?» Men de hade aldrig fått något svar och till sist framställdes icke mer denna fråga — och ingen annan heller.

Sedan jag fått höra detta, ville jag se mannen. Han var trettiofyra år gammal men såg ut som om han varit sextio. Han satt på ett stenblock, hans huvud var böjt, underarmarna vilade mot knäna, hans långa hår hängde som en frans ned över ansiktet och han mumlade sakta för sig själv. Då vi kommo, lyfte han långsamt på hakan och såg på oss likgiltigt och ointresserat, blinkande för fackelskenet, sänkte åter huvudet och började åter mumla utan att ge akt på oss. Vissa saker talade här sitt stumma, gripande språk. På hans hand- och fotleder syntes ärr — gamla släta ärr och vid stenen han satt på var fäst en kedja jämte handklovar. Denna apparat låg obegagnad på marken och var betäckt med rost. Kedjor behövas ej längre, när fången förlorat allt levnadsmod.

Jag kunde inte sätta liv i mannen och sade därför att vi skulle taga honom med oss till henne — bruden, som förr varit det vackraste på jorden för honom, rosor, pärlor och dagg i människogestalt, ett naturens mästerverk med ögon ej lika några andra, en röst så mild och ljuv och en friskhet, ett ungdomligt behag, en fägring, som endast återfanns hos drömmens skönaste uppenbarelser. Åsynen av henne skulle komma hans blod att svalla. Åsynen av henne —

Men det blev en missräkning. De sutto bredvid varandra på marken och betraktade dunkelt undrande varandras ansikten en stund med ett slags animalisk nyfikenhet. Men så slappades uppmärksamheten, de sänkte ögonen och åter hade de förflyttats till något fjärrbeläget land av drömmar och skuggor, som vi voro okunniga om.