118
Jag lät taga ut dem och skicka dem till deras vänner. Drottningen tyckte inte om det. Inte för att hon hyste något personligt intresse för saken utan för att hon ansåg det vittna om sidovördnad för sir Breuse Sance Pité. Jag försäkrade henne emellertid att om han gjorde några invändningar, skulle jag tala väl vid honom, så att han gav med sig.
Jag frigav fyrtiosju fångar, som suttit i de där rysliga råtthålen, och lämnade bara kvar en i fångenskap. Han var lord och hade dödat en annan lord, en avlägsen släkting till drottningen. Denne andre lord hade ställt sig i försåt för att mörda den förstnämnde, som dock övervann och skar halsen av honom. Det var likväl inte för det jag lät honom sitta kvar i fängelset utan för att han av elakhet förstört den enda offentliga brunnen i en av sina eländiga byar. Drottningen var skyldig att hänga honom för att han dödat hennes frände, men det ville jag inte tillåta: det var inte något brott att döda en mördare. Men jag sade, att hon fick gärna hänga honom för att han förstört brunnen. Hon beslöt att nöja sig med det, ty det var i alla fall bättre än intet.
Man kan knappt tänka sig för vilka obetydliga förbrytelser de flesta av dessa fyrtiosju män och kvinnor blivit instängda här. Somliga funnos här som alls icke begått någon förbrytelse, de hade blivit insatta bara för att tillfredsställa någons hätskhet. Och det var inte alltid drottningens, utan någon av hennes vänners. Den sist fängslades brott var en anmärkning han gjort. Han hade sagt, att han trodde, att människor i allmänhet voro varandra lika, och att den ene mannen var lika god som den andre, så när som på kläderna. Han sade, att om hela nationen blev avklädd och en främling sändes genom den nakna hopen, skulle han icke kunna skilja kungen från kvacksalvaren, icke en hertig från en kypare. Här var antagligen en man, vars hjärna icke blivit förvandlad till välling genom idiotisk träning. Jag släppte ut honom och skickade honom till faktoriet.
Några av de i klippan huggna cellerna lågo alldeles intill den yttre klippväggen och på var och en av dessa celler hade borrats ett litet hål, som släppte in dagern,
