Och så lade han till med piskan som om han varit galen, slog och slog tills hennes rygg var flådd, under det att hon skrek och stretade emot så mycket hon orkade. En av de karlar, som höllo henne, vände bort ansiktet, och för detta bevis på mänsklighet blev även han strängt tillrättavisad och piskad.
Alla pilgrimerna sågo på och gjorde sina iakttagelser — rörande det träffsäkra sätt varpå piskan hanterades. De voro så härdade genom en livslång daglig förtrolighet med slaveriet, att det ej föll dem in att skådespelet erbjöd ämne till några andra reflexioner. Så långt kunde slaveriet gå i fråga om att förstena vad man skulle kunna kalla de ädlare känslofibrerna, ty dessa pilgrimer voro godhjärtade människor och de skulle icke ha tillåtit någon att behandla en häst på det sättet.
Jag hade velat göra slut på alltihop och befria slavarna, men det gick inte an. Jag fick inte blanda mig för mycket i andras angelägenheter och hänsynslöst trotsa landets lagar och sätta mig över medborgarnas rättigheter. Om jag fick leva och allt gick väl, skulle jag bli slaveriets död, det hade jag föresatt mig, men jag skulle försöka ordna saken så, att då jag blev dess bödel skedde det på folkets befallning.
Just här invid vägen låg en smedja och hit anlände en godsägare, som köpt den unga kvinnan några mil från platsen med villkor att levereras här, där bojorna kunde tagas av henne. Detta skedde, och mellan herremannen och försäljaren blev det gräl om vilken som skulle betala smeden. Det första kvinnan befriats från sina bojor kastade hon sig, häftigt snyftande och gråtande, i armarna på den slav, som vänt bort huvudet då hon blev piskad. Han tryckte henne till sitt bröst, överhöljde hennes ansikte och barnets med kyssar och tvådde dem med sina tårars regn. Jag drog mina misstankar och gjorde förfrågningar. Ja, jag hade rätt. De voro man och hustru. De måste med våld slitas från varandra, hon måste släpas bort, stretade emot, fäktade och skrek som en galning tills en krök av vägen tog henne ur vår åsyn. Till och med senare nådde oss ljudet av skriken, fastän allt svagare och svagare. Och mannen, fadern, som förlorat hustru och barn, kanske för att aldrig
