»Vilka?»
»Eremiterna naturligtvis.»
»Ta de emot?»
»Ja. Begriper ni inte det? Slå de igen butiken vid tolvtiden?»
»Slå de igen butiken?»
»Ja, det måtte väl vara tydligt nog. Aldrig har jag sett maken till fårskalle. Begriper ni då ingenting? Säg mig helt enkelt om de slå igen butiken, banka upp och dra in tassarna —»
»Om de slå igen butiken, banka upp —»
»Så sluta då med era utrop. Ni tröttar mig. Ni tyckes inte förstå de enklaste ord.»
»Jag önskar att jag kunde vara dig till lags, herre, och det vållar mig sorg och smärta att jag inte lyckas, men se jag är ej annat än en enfaldig tös som ingen undervisat. Från vaggan är jag ju otvagen i de djupa lärdomsvatten som förläna överhöghet åt de utvalda och bekläda dem med ett vördnadsbjudande majestät som gör intryck på andra stackare, vilka av brist på den stora invigningen i sin okunnighet blott se en symbol av den saknad och brist som människorna yppa genom att kläda sig i säck och aska. När en sådan stackars varelse i sitt andliga mörker stöter på dessa talekonstens skatter, dessa gyllene ord av djup mystik, dessa stängda butiker, uppbankade eldar och indragna tassar, så är det en lycka om han inte spricker av avundsjuka på det huvud som kan uttänka och den tunga som kan uttala sådana talets välljudande under, och skulle det uppstå oreda i den mindre begåvades sinne och detta icke kunna utgissa betydelsen av dessa under, så är denna missuppfattning icke låtsad utan sann och verklig och om ni hos mig har iakttagit denna bristfällighet i uppfattning och huvud så vet, att vad jag ville det kunde jag inte och vad jag kunde det fick jag inte, och jag ber er ha fördrag med mitt fel och av gunst och nåd förlåta mig det, ni min mästare och kära herre.»
Jag kunde inte följa med hela ramsan i detalj, men jag fick så pass mycket intryck därav att jag skämdes. Det var inte rätt gjort att med det nittonde seklets termer
