208
och lidit med varandra. I morse yrade han och i hans inbillning voro vi åter gosse och flicka och gingo tillsammans över de vackra fälten. Och under oskyldigt och glättigt tal vandrade han allt längre och längre tills han kom in på dessa andra fält, som vi veta så litet om och hans ögon slocknade för jordiska syner. Och någon skilsmässa blev det inte, för han trodde, att jag följde med; han visste ej annat än att jag gick med honom och hade min hand i hans — min unga, lena hand, inte de här vissna klorna. Tänk bara att få gå härifrån utan att veta det, att skiljas och ingenting veta om. Fridfullare än så kan väl ingen dö eller hur? Det var hans belöning för ett olyckligt liv, buret i tålamod.»
Ett svagt buller hördes från den dunkla vrå där stegen stod. Det var kungen, som kom ner. Jag såg att han bar något på ena armen och att han stödde sig med den andra. Han trädde fram i dagern. Mot hans bröst vilade en smärt, omkring femtonårig flicka. Hon var halvt medvetslös och höll på att dö av kopporna. Här såg man hjältemodet i sin upphöjdaste och skönaste form, sin högsta höjd. Detta var att utmana döden obeväpnad och på öppna fältet med alla olägenheterna å utmanarens sida, ingen lön utfäst för segern och ingen beundrande värld i silke och guldbrokad tillstädes för att applådera. Och dock var kungens hållning så modig och så lugn som den alltid varit i de mindre farliga drabbningar där riddare möter riddare i jämlik strid och klädd i skyddande stål. Nu var han stor, sublimt stor. Hans förfäders klumpigt utförda statyer i det kungliga slottet skulle få sitt antal ökat, det skulle jag bli man för. Och det skulle icke bli med en i ringbrynja klädd kung, som dödade en jätte eller en drake, likt de andra, utan med en kung i allmogedräkt, som bar döden i sina armar på det att en mor av det lägre folket än en gång skulle få se sitt barn och känna sig tröstad.
Han lade ned flickan bredvid hennes mor som av sitt hjärtas översvallande ömhet utgöt sig i kärleksfulla ord och smekningar, vilka besvarades med en svag glimt i barnets öga — det var allt. Modern böjde sig över henne, kysste henne, klappade henne och besvor henne
