att tala, men läpparna rörde sig bara, intet ljud kom. Jag ryckte upp flaskan ur min ränsel, men modern gjorde en avvärjande rörelse och sade:
»Nej — hon har inga plågor och det är bäst som det är. Det skulle kunna återkalla henne till livet. Den som är så vänlig och god som ni, vill nog inte vålla henne den olyckan. För, ser ni — vad har väl hon att leva för? Hennes bröder ha gått bort, hennes far är borta och hennes mor nära döden, kyrkans förbannelse vilar över henne och ingen skulle ge henne skydd eller visa henne någon vänlighet, om hon också höll på att förgås ute på landsvägen. Hon är alldeles övergiven. Jag har inte frågat er, goda herre, om hennes syster däruppe ännu är vid liv. Det behövdes inte. Ni skulle då ha gått tillbaka och inte velat låta henne ligga där utan tillsyn —»
»Hon vilar i frid», inföll kungen med dämpad röst.
»Det var gott att få veta. Hur rik är denna dag på lycka. O, min Annis, snart skall du gå till din syster — du är på väg dit och dessa män äro barmhärtiga vänner, som ej vilja hindra dig.»
Och så böjde hon sig åter mumlande och kuttrande över flickan, strök hennes ansikte och hår, kysste henne och gav henne smeknamn. Men nu märktes knappt något gensvar i de glaslika ögonen. Jag såg tårar springa fram ur kungens ögon och droppa ned över hans ansikte. Även kvinnan såg det och sade:
»Det där förstår jag. Du har en hustru där hemma, stackars karl, och du och hon ha många gånger gått hungriga till sängs för att de små skulle få något att äta. Ni vet vad fattigdom är, ni har varit mål för de bättre lottades förolämpningar och kyrkans och kungens tunga hand.»
Kungen ryckte till vid denna oavsiktliga anklagelse, men sade ingenting. Han började kunna sin roll och spelade den ganska bra, som nybörjare betraktad. Jag sökte vända den sjuka kvinnans tankar åt annat håll, bjöd henne mat och stärkande dryck, men hon ville ingenting ha. Hon ville inte låta någonting komma mellan henne och dödens befrielse. Jag smög mig då bort, hämtade ned det döda barnet och lade det bredvid henne. Detta
