damer ända till för hundra år sedan, ja, ända in i det nittonde seklet varit föga renare i sitt tal eller i de seder och det uppförande, för vilka slikt tal är ett uttryck. Först i det nittonde århundradet förekomma i stort sett prov på den verkliga damen och den verklige herremannen i Englands eller för resten i någon europeisk stats historia. Antag att sir Walter, i stället för att lägga orden i munnen på sina hjältar och hjältinnor, låtit dem tala efter egen ingivelse. Då skulle vi ha fått höra Rebecca och Ivanhoe samt den ljuva lady Rowena säga saker, som skulle ha förbluffat en luffare i våra dagar. Men för den omedvetet råe är allting fint. Kung Arturs folk visste inte att de talade oanständigt, och jag hade nog sinnesnärvaro att ej låtsa om det.
De voro så oroade med avseende på mina förtrollade kläder, att det för dem var en stor lättnad, då gamle Merlin till sist undanröjde svårigheten medelst en praktisk antydan. Han frågade dem, varför de voro så dumma — varför det inte föll dem in att kläda av mig. På mindre än en minut var jag så naken som en tång. Och kan man tänka sig något sådant! Det var ingen som skämdes mer än jag. Alla avhandlade de mig — avhandlade mig lika obesvärat som om jag varit ett kålhuvud. Drottning Guenever var lika naivt intresserad som de andra och påstod att hon aldrig sett någon som hade precis sådana ben som jag. Det var den enda artighet jag fick höra — såvida det kan kallas en artighet.
Till sist förde de av mig åt ett håll och mina kläder åt ett annat. Jag skjutsades in i en mörk och trång cell i en fängelsehåla med litet grytskrap till middag, litet möglig halm till bädd och otaliga råttor till sällskap.
FEMTE KAPITLET.
En ingivelse.
Jag var så trött, att inte ens mina farhågor förmådde hålla mig vaken.
När jag åter kom till medvetande, måtte jag ha sovit
