316
sandbältet! Då uppstår förfäran. Strax därefter kommer den civila massan i eftertruppen att retirera för att uppsöka andra stridspunkter. Endast män av högadeln och herreklassen äro riddare och efter den episoden komma endast de att stanna och dansa efter vår musik. Det är absolut säkert att vi ej komma att strida mot några andra än dessa trettiotusen riddare. Talen nu och det må bli som I bestämmen. Skola vi undvika bataljen, retirera från fältet?»
»Nej!!!»
Ropet var enhälligt och kraftigt.
»Ären I — hur skall jag säga? — ären I rädda för dessa trettiotusen riddare?»
Detta skämt framkallade ett gott skratt, gossarnas oro försvann och de gingo helt glatt till sina poster. De voro förtjusande de där femtiotvå! Och vackra som flickor voro de också.
Nu var jag beredd att möta fienden. Må den stundande dagen komma! Den skall finna oss på däck.
Och den kom ganska snart. I dagningen trädde mannen, som höll vakt i inhägnaden, in i grottan och anmälde, att en rörlig svart massa visade sig vid horisonten och att ett ljud hördes som han trodde var regementsmusik. Frukosten var nyss färdig; vi slogo oss ned och förtärde den.
Sedan det var gjort, höll jag ett litet tal till gossarna och skickade därefter ut en avdelning under Clarences befäl att bemanna batteriet.
Nu steg solen upp och skickade sin oskymda glans över landet och vi sågo en väldig skara långsamt närma sig med den jämna kraft och rakliniga front som utmärka havets våg. Närmare och närmare kom den, mer och mer sublimt imponerande blev anblicken. Ja, det såg ut att vara hela England. Snart kunde vi se de otaliga baneren vaja och så träffade solstrålarna de oräkneliga harnesken och kommo dem att blixtra. Ja, det var en skön syn. Jag hade aldrig sett någonting med den jämförligt.
Till sist kunde vi urskilja detaljerna. Alla de främre leden — och de voro många — bestodo av rytteri — ply-
