46
den bråkiga tillfälliga befolkningen försvann. Följande morgon syntes en mängd spår i smutsen, men alla gingo de i riktning utåt. Om jag givit till känna att jag skulle göra ett under till, hade jag inte fått några åskådare ens om jag vidtagit laga åtgärder för att tillkalla dem.
Merlins aktier stodo lågt. Kungen ville dra in hans lön, ja, till och med landsförvisa honom, men jag trädde emellan. Jag sade, att han kunde vara bra att sköta väderleken och annat smått och gott i den vägen och jag skulle ge honom ett handtag ibland, då hans lilla kabinettstrolleri klickade. Det fanns inte ett dyft av hans torn kvar, men jag övertalade regeringen att bygga honom ett nytt och rådde honom att ta inackorderingar. Men därtill var han för högfärdig. Och vad tacksamhet beträffar, sade han aldrig så mycket som ordet tack till mig. Han var svår att handskas med, hur man än tog honom, men det är inte lätt att vara älskvärd, när man blir så tillbakasatt.
ÅTTONDE KAPITLET.
Basen.
Att bli iklädd en enorm myndighet är ganska angenämt, men när detta sker med en beundrande världs bifall, är det än angenämare. Tornsprängningen befäste min makt och gjorde den obestridlig. Om någon före denna episod varit böjd för avund och kritik, så förändrades nu dennes hjärtelag. Det fanns icke en i hela konungariket som numera skulle ha ansett det vittna om gott omdöme att blanda sig i mina angelägenheter.
Och det gick ganska hastigt för mig att sätta mig in i ställningar och förhållanden. Till en tid plägade jag vakna om morgnarna och le åt min »dröm» samt lyssna efter Colts visselpipa på faktoriet; men de där villorna skingrades så småningom och till sist fattade jag klart och tydligt, att jag verkligen levde i det sjätte århundradet och vid kung Arturs hov, således ingalunda på ett
