dårhus. Och sedan var jag lika hemmastadd i det århundradet, som jag kunnat vara i något annat, och vad det angick att ge någotdera företrädet, hade jag ej velat byta ut det mot det tjugonde. Vilka tillfällen bjödos icke här en man med kunskaper, huvud, mod och företagsamhet att taga ledningen och växa till med landet. Ett större fält kunde man inte tänka sig och jag hade det helt för egen räkning utan medtävlare; här fanns icke en som ej var ett spädbarn i jämförelse med mig, vad talanger och förmåga angick, då jag däremot i det tjugonde århundradet väl icke spelat någon framstående roll. Jag hade väl på sin höjd varit förman på ett faktori, och om jag dragit not i människostimmet hade jag säkert fiskat upp hundra män, som varit mig överlägsna. Vilken kolossal tur hade jag inte haft; ingen före mig, om inte Josef, hade haft maken. Hans tur gick i alla fall inte fullt upp mot min, ty då Josefs briljanta affärsbegåvning ej gagnade någon annan än kungen, är det sannolikt att allmänheten såg snett på honom, då jag däremot gjort hela allmänheten en tjänst genom att skona solen och följaktligen var mycket populär.
Jag var inte en konungs skugga, jag var själva hans väsen och konungen var skuggan. Min makt var kolossal och den var inte, som vanligen är fallet, ett blott sken, den var äkta. Jag intog här ställningen av källan och upphovet till världshistoriens andra stora period; jag kunde se denna historias sipprande upprinnelse samla sig, fördjupas och vidgas samt rulla sina väldiga vågor genom avlägsna sekel, och jag kunde observera huru äventyrare lika mig funno hägn under dess långa rad av troner: män som de Montfort, Gavestone, Mortimer och Villiers; Frankrikes stridslystna, krigförande vällustingar och Karl den andres liderliga kvinnfolk, men ingenstädes i det långa tåget sågs en helfigur lik mig; jag var unik och lycklig att veta, att detta faktum icke kunde rubbas eller bestridas på minst tretton och ett halvt århundrade.
Ja, i makt var jag kungens like. Men det fanns dock en annan makt, som var litet större än bådas vår sammanlagda. Det var kyrkan — det vill jag inte fördölja — och jag kunde det inte, om jag också ville det. Men nu
