100
endast kan, när gardinerna äro neddragna, lampan är tänd, och intet arbete väntar.
Ute var det skymning. Tung och grå hängde himmelen öfver domkyrkotornens trubbiga spetsar och de gamla, krokiga byggnaderna, som ligga rundt omkring. En kort, kall vindstöt svepte då och då fram genom Sankt Eriks gränd, medan gaslyktan midt emot brunnen lyste matt. Vattnet vid kvarnfallet forsade häftigt fram under den tunna isskorpan, och i luften flögo glesa, isiga snöflingor.
Grane gick öfver Dombron och in i ett hus vid Sankt Pehrsgatan. Han kände en ordentlig fruktan för, att Schultz skulle vara utgången, och han gick för säkerhets skull in på gården och tittade upp åt fönstret. Nej, det lyste verkligen. Och med långa steg sprang han uppför trappan, knackade lätt på dörren och steg in.
Det brann i kakelugnen och Schultz stod framför brasan, medan han sakta makade om bränderna med eldgaffeln. Han såg så besynnerlig ut, att Grane tvekade och ett ögonblick blef stående vid dörren.
— Stör jag dig?
— Nej, för ingen del.
Grane tog af sig öfverrocken och lade den på sängen. Schultz började under tystnad att gå fram och tillbaka på golfvet.
— Hur är det med dig? sade Grane till sist. Har det händt något?
