101
— Nej, det har det visst inte.
Grane tyckte, att Schultz såg förlägen ut. Och när vännen gick förbi sitt klädskåp, tittade han bakom det, och hans läpp krusades.
— Ja, det är inte värdt att hymla längre. Kom fram du.
En liten, smal flicka med ett par gråa, spelande ögon, kattaktigt mjuka rörelser och enkel, snygg toalett kom fram bakom skåpet.
Grane var, som nämdt, ett undantagsfenomen i dylika frågor, och han studsade därför. En flicka hos Schultz! Schultz, som han trott stå så högt …
Han var nervös och skulle hälst velat gå sin väg. Han kände, hur blodet sjöd inom honom, han blef aldeles matt i knävecken, och han bugade sig tafatt.
— God afton.
Flickan neg, slog blixtsnabbt upp ett par snåla ögon, hvilka liksom värderade honom, och slog lika plötsligt ned dem igen.
Schultz skrattade.
— Nå, vill ni inte slå er ner framför brasan och prata en stund. Tag af dig kappan du, sade han för flickans räkning,
— Tack, snälla Artur, men jag skall ändå gå snart.
— Åh, se så. Gör dig inte till nu.
Och han knäppte ogeneradt af henne kappan, tog henne om lifvet och drog henne ned på en stol,
