102
— Vill du ha en cigarrett?
— Tack, lilla grisen.
Hon tände, kastade sig själfsvåldigt tillbaka i stolen och värmde fötterna mot elden, medan hon hela tiden från sidan iakttog Grane, som hade satt sig i soffan, för att vännen ej skulle kunna se, hur blodet kom och gick på hans finhylta ansigte.
Han var i en orolig sinnesstämning, gommen var torr, och glasen på pince-nezen blefvo immiga. Som genom ett töcken såg han rummet, däri han setat så ofta, det höga fönstret med den mörkblå rullgardinen, bokhyllan med sina oinbundna, noggrant ordnade böcker, den brunsitsiga länsstolen, i hvilken flickan nu satt, och den blågråa kakelugnen, i hvilken glöden brunno med små blåa, fladdrande lågor. Så sutto de en god stund. Ibland böjde sig Schultz fram emot flickan och hviskade något till henne. Plötsligt reste hon sig upp och kastade den utrökta cigaretten in bland glöden.
— Ne], nu får jag rakt lof att gå. Annars blir jag olycklig för mamma. När får jag se dig igen, lilla grisen?
»Lilla grisen», det är uttrycket, tänkte Grane. Och han undrade, hur det skulle kännas, om någon kallade honom för »lilla grisen».
Han reste sig upp för att taga henne i hand och säga farväl samt gjorde ett klumpigt försök
