103
att taga henne om lifvet. Hon vred sig behändigt undan hans tag, skrattade med ett lågt, välljudande litet skratt och trampade honom i det samma på foten, så att hennes knä rörde vid hans ben.
— Förlåt, sade hon med näpen, tillgjord stämma.
Schultz betraktade dem med ett eget leende och följde sedan flickan ut i förstugan. Där dröjde de en god stund, och Grane hörde genom den stängda dörren, hur de hviskade och skrattade. En gång tyckte han sig uppfånga ljudet af en kyss.
Hela hans kropp var feberhet, och hans tinningar bultade.
Schultz kom in. Han satte sig tyst vid elden igen och rökte utan att säga ett ord. När han slutat sin cigarr, kastade han den bland glöden och lutade hufvudet mot handen. Därpå sade han, utan att se på Grane:
— Ar det möjligt, att du aldrig …?
Grane for till. Han satt just och tänkte på det samma. Hur är det möjligt, att jag aldrig …?
Men det låg en så djup smärta i vännens röst, att han kände sig orolig.
— Nej, sade han med osäker stämma. Jag har aldrig … Aldrig i mitt lif. Men jag vet inte, hur länge det kan räcka, tillade han kort.
— Hur gammal är du? sade Schultz efter en stund.
