104
— Tjuguett år.
— Hm.
Schultz reste sig, flyttade stolen från kakelugnen och satte sig lugnt midt emot Grane.
— Du är idealist, sade han, men utan en skymt af ironi. Jag känner till det där. Jag har varit så själf.
Grane log förläget, tog en pappersknif från bordet och förde den häftigt upp och ned mellan fingrarna. Det var, som om rörelsen lugnat honom.
— Det är eget, sade han. Men vid alt, som jag älskar och tror på i lifvet, så möter mig städse samma svar från andra: »Jag känner till det där. Jag har varit likadan själf». Och du vet, att jag ej velat, ej kunnat lefva tillsammans med lösa kvinnor. Så ofta jag talat härom med någon, har man gifvit mig detta svar. Ibland tror jag också, att svaret är berättigadt. Ty det fins mycket, som man känner sig polemisk emot med orätt, därför att man ej lärt sig att se sakerna rätt, mycket, som man måste lära sig, att det måste ske, äfven om det svider, Men felet är, att detta svar kan begagnas i alla väder. En tjuf kan också säga åt en, som är antipatisk mot stöld: »ja, jag känner till det där. Jag har varit likadan själf. Det var en tid, när jag tänkte som du». — Och hvilken fähund som hälst kan upprepa det om sitt föregående och åberopa sitt felsteg som en i lifvet vunnen erfarenhet, hvilken
