122
den släta kragen, och hon lade ofta hufvudet på sned och böjde sig fram, när hon talade med sin man.
Abrahamson tömde en bräddad halfva och satt efter den betan länge tyst. Därefter lutade han sig fram mot bordet och sade i en alvarsam, hviskande ton:
— Det mänskliga lifvet är en förunderlig ting.
Norström skrattade:
— Jag tror, du är sentimental.
— Du ska’ inte skoja med, hvad jag säger. För det anstår dig inte mot en äldre landsman.
Han slog i en ters och höjde glaset:
— Hur nu herr Grane, kunde inte jag, som är äldre …
Brorskålen dracks, och Abrahamson såg sig omkring, som om han haft ett helt auditorium.
— Har ni aldrig älskat, pojkar? Säg mig det. Har ni aldrig älskat?
Alla nickade och sågo alvarliga ut. Jo, det hade de visst det.
— Ja, jag kunde tro det. Äfven jag i Arkadien har varit. Varit där länge.
— Och förgäfves också, sade Grane, som fåfängt försökte styra sin skrattlust.
— Förgäfves ja, sade Abrahamson. Det är altid förgäfves, när jag älskar. Men en gång har jag älskat; »fagert, brännande och brottsligt», tror jag en skald har sagt. Hvad är det här? Jag tror
