130
VIII.
wünscht Papageno sich ...
När Grane blef ensam, gick han först med snabba steg hemåt. Men när han kom till början af S:t Eriks gränd, vände han om och gick med långsamma, litet släpande steg nedåt Dombron. Där stannade han och såg en stund nedåt Ågatorna. Så gjorde han raskt halft om och gick hastigt nedåt östra Ågatan.
Hans pulsar slogo snabbt, och han hörde hjärtat bulta tvärt igenom öfverrocken. Hans hjärna arbetade feberaktigt, och fastän hans blod sjöd inom honom, så att han kände en matt, vällustig domning ända ned i sina vador, så ansträngde sig dock hans hjärna med de mest sammansatta tankeexperiment, hvilka alla rörde sig omkring den sak, som för ögonblicket tycktes som hans vara eller icke-vara. Han uttänkte hela teorier, skarpsinniga och hårfina, för och emot, fram och tillbaka. Ena ögonblicket var hans tankegång asketisk som hos en munk i någon af medeltidens helgonlegender, än sväfvade hans tankar ut i ett system af sedeslöshet, en sanskyldig köttets triumferande fest.
