130
Plötsligt kändes det inom honom, som om alla kuggar i hans hjärnas maskineri med ett förvirradt surrande bragts ur sitt normala läge. De arbetade icke längre, alt inom honom stod stilla, undanträngdes, dödades för en alt uppslukande glödande, trånsjuk åtrå. Med pannan våt af svett och skälfvande i hela kroppen gick han framåt, utan en enda redig tanke, utan att veta, hvad han i nästa ögonblick skulle göra eller icke göra.
Han såg långt borta i halfdunklet en kvinlig gestalt komma emot sig. Nu gick hon förbi en gaslykta, och i skenet såg han tydligt hennes långa kappa, en slängkappa, klädningens vaggande rörelse …
Han kände en lätt frossbrytning. Hon kom närmare. Men med ens stannade han, och en ilning, på en gång kall och brännande het, for igenom honom.
Det var ju ingen kvinna. Det var en poliskonstapel, som värdigt och gravitetiskt sträfvade fram utmed trottoaren.
— Är jag galen? mumlade han halfhögt för sig själf. Jag måtte väl aldrig hålla på att bli galen.
Och det kom för honom, hvad han hört berättas, att man kan bli galen af denna fantasiens onaturliga, otillfredstälda retelse.
— Herre Gud, jag måtte väl aldrig bli galen! Och han gick vidare, gata upp och gata ned,
