132
hela Kungsängsgatan i ända, tillbaka igen upp till torget, gick uppför Drottninggatan, vek af utför Trädgårdsgatan, dref uppför vestra Ågatan och stannade slutligen vid Dombron, aldeles uttröttad och drypande af svett. Han hade mött skrålande hopar af studenter, ömma par, som gingo arm i arm, och ensamma kvinnor, som stått stilla på trottoaren och sett efter honom.
Och då hade han känt samma plötsliga vansinne. Aldeles som en tomhet i bröstet och efteråt en häftig leda, åtföljd af kroppslig mattighet.
Nu var han trött, och hjärnan började åter sitt rastlösa pinsamma arbete med teorier för och emot.
Han gick hem. Långsamt med tunga steg gick han uppför trapporna och in till sig, tog af sig öfverrocken och tände ljuset.
Men han kunde ej gå till sängs. Han satt i gungstolen och rökte en cigarr för att söka lugn i den mekaniska njutningen af tobaken. Och det lyckades så till vida, som att hjärnans upphetsade tankearbete stannade af, och han tänkte redigare. Men i stället vaknade fantasien och när han setat stilla en stund och kände sig uthvilad, kom äfven begäret tillbaka.
Äter hörde han den lilla näpna röstens mjuka, smeksamma »Förlåt», och han kände den lätta tryckningen af hennes knä mot sitt ben.
Han steg upp och gick i strumporna för att
