133
ej störa dem, som bodde inunder, fram och åter på golfvet. Cigarren hade han lagt ifrån sig och hans händer darrade.
Han öppnade dörren och gick ut i förstugan, lyssnade med återhållen andedrägt, i den vanvettiga förhoppningen, att någon skulle komma i trappan. Han tänkte på tjänsteflickan, som passade upp på honom. Hon var af den sorten, som nog inte …
Han gick in igen, lät dörren stå, gick till komoden, tvättade sitt ansigte och sina händer med kallt vatten och drog ett långt andetag af lättnad.
Plötsligt for han upp igen. Det lät, som om någon gått i en dörr där nere.
Om … Om …
Åter blef det tyst, och åter började han sin ändlösa vandring. Han andades kort och flämtande, hjärnan tycktes honom vara en enda glödande massa.
Till sist tog han tyst och ljudlöst, försigtigt och lyssnande efter det minsta ljud, nyckeln ur sin egen dörr och smög sig utan ljus utför trappan. Dörren lät han stå på glänt.
När han kom en trappa ned, trefvade han försigtigt på köksdörren.
— Men om hon vaknade och blefve skrämd och ropade på hjälp.
— Bah! Det rörde honom inte.
